SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OANSTÄNDIG ω3~anstän2dig (oanstä´ndig Weste), adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. unanständig; av O- 1 o. ANSTÄNDIG]
1) (†) som icke anstår l. höves ngn; som icke motsvarar ngns karaktär l. ställning l. heder l. värdighet o. d.; ovärdig; äv.: olämplig l. otjänlig l. oläglig; äv. i uttr. oanständig för ngn l. ngt l. ngn l. ngt oanständig, äv.: oförenlig med ngt; jfr ANSTÄNDIG 1, 2; stundom svårt att skilja från 2. Brask Pufendorf Hist. 256 (1680). Huru .. oanständige een hoop termini äro, som brukas i Philosophia Cartesiana .. till att betiäna sigh af in studio Theologico. Annerstedt UUH Bih. 2: 267 (i handl. fr. 1687). Att mitt sälskap war dem (dvs. de övriga gästerna vid prinsens taffel) oanständigt förstod jag. SvBrIt. 1: 2 (c. 1700). (Han) sade sig hos .. (pietisterna) intet hafva funnit, som vore ”den rena evangeliska läran oanständigt”. Cavallin Herdam. 5: 6 (cit. fr. c. 1702). Oanständigare är ingen ting för en någorlunda snillegåfvad menniska, än vara en avundsiuk och sielfklok häklare. Dalin Arg. 2: 452 (1734, 1754). Almqvist DrJ 441 (1834).
2) [specialanv. av 1] som icke överensstämmer med l. som bryter mot god sed o. ordning l. konvenansens fordringar o. d.; otillbörlig, otillständig; icke i sin ordning, obefogad; som icke passar sig, icke korrekt; anstötlig; numera nästan bl. (ngt vard., i sht skämts. l. med mer l. mindre stark känslobetoning): oförsynt l. fräck l. skamlös o. d., ss. adv. stundom äv. övergående i anv. ss. förstärkningsord: fantastiskt l. barockt o. d.; jfr ANSTÄNDIG 3; stundom svårt att skilja från 1. Det är rent oanständigt, vad han tar betalt! Stiernman Riksd. 1854 (1680). (Nya Sverige) warder .. ännu af den gamle Swenske Colonien bebodt ..; Så at icke oanständigt synes, osz .. någon kunskap åt minstone där om hafwa böra. Holm NSv. b 1 a (1702). Den dåraktiga inbillning, som skulle det anses för oanständigt, om Hustrun .. bidroge i nogot mål med Mannen til (inkomsterna). Berch Hush. 32 (1747). Omåttligt löje, omåttlig sorg och omåttlig häftighet äro .. oanständiga. Boëthius Sedol. 131 (1782). Man söp alldeles oanständigt (i början av 1800-talet). SvH IX. 1: 16 (1908). Hedberg Räkn. 181 (1932).
3) [specialanv. av 2] som sårar blygsamheten l. anständighetskänslan; i sht med tanke på sexuallivet: osedlig; skabrös; jfr ANSTÄNDIG 4. Schück BibliogrAnt. 50 (i handl. fr. 1689). Oanständiga gester. Fröding Eftersk. 2: 147 (1898, 1910). Oanständiga historier. Hedberg Räkn. 28 (1932). — särsk. om person: som berättar l. säger ngt skabröst l. ekivokt o. d.; äv.: sedeslös, lättfärdig. Kling Spect. B 1 b (1734). Hur ljuft klingar ej ert tungomål, (Olympens) odödliga gudar och oanständiga gudinnor! Nordström Sönd. 14 (1910).
Ssg: (2, 3) OANSTÄNDIGT-VIS, adv. (†) på ett sätt som strider mot god sed o. ordning l. som sårar blygsamheten. Schück BibliogrAnt. 44 (i handl. fr. 1689).
Avledn.: OANSTÄNDIGHET (oanstä´ndighet Weste), r. l. f. [jfr t. unanständigkeit]
1) till 1, 2: egenskapen l. förhållandet att icke anstå ngns karaktär l. ställning l. heder o. dyl. l. att bryta mot god sed o. ordning l. konvenansens fordringar o. d.; äv. konkretare, om handling(ssätt) l. yttrande o. d. som utmärkes av dylik egenskap; numera nästan bl. (mera tillf., vard., i sht skämts. l. med mer l. mindre stark känslobetoning): oförsynthet l. fräckhet l. skamlöshet o. d. Det är rena oanständigheten att ta så mycket betalt! Verelius 189 (1681). 3SAH LII. 2: 711 (1795). Boström 3: 498 (1860; konkretare). särsk. (†): olägenhet. Cavallin Herdam. 5: 343 (i handl. fr. 1698).
2) till 3: egenskapen att vara sårande för blygsamheten l. anständighetskänslan; ofta konkretare, om oanständigt beteende l. yttrande o. d. Säfström Banquer. G 2 b (1753). Sylwan (o. Bing) 1: 334 (1910; konkretare).
Spoiler title