SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBEGRUNDAD, p. adj. (†) omotiverad, ogrundad, grundlös; jfr begrunda I 4. RA I. 1: 348 (1544). Käringenes obegrundade taal. GullbgDomb. 5/12 1626. Leopold 4: 297 (c. 1820).
OBEGRUNDLIG. (-elig(h) 15261798. -lig 17911846) [fsv. obegrundeliker] (†) outgrundlig, outrannsaklig; jfr begrundlig 1. Ef. 3: 8 (NT 1526). (Guds) obegrundeliga dommar. Liljestråle Kempis 229 (1798). särsk. (skämts.) ss. adv.: outsägligt, oändligt. Att han är obegrundligt välkommen är .. säkert. AnderssonBrevväxl. 1: 9 (1846).
OBEGRÅTEN, p. adj. (i högre stil) icke begråten. Helsingius (1587). Johansson HomIl. 22: 386 (1848).
OBEGRÄNSAD, p. adj.
1) i fråga om utsträckning: icke innesluten inom bestämda gränser, icke begränsad; ofta allmännare: gränslös; äv. övergående i bet.: oändlig; jfr begränsa II 2 b ζ. Den obegränsade öcknen. Adlerbeth Buc. 100 (1807). Affärslifvet hade öppnat sin obegränsade rymd för hans drift och verksamhet. Carlén Repr. 17 (1839). Engelsmännens .. obegränsade ekonomiska tillgångar. EkonS 2: 80 (1894). särsk.
a) (†) om regent: vars makt icke är begränsad, enväldig. Boström Lag 83 (1845). Högberg Vred. 2: 320 (1906).
b) bot. om stam: vars tillväxt i längd icke begränsas av blomma l. blomställning i toppen; äv. om blomställning: som kännetecknas av att blommorna utvecklas från sidorna av huvudaxeln; jfr begränsa II 2 b ζ β'. Forssell InlBot. 56 (1888). Skårman Forssell 213 (1898).
2) bildl.: som icke känner l. vet ngn gräns; gränslös, måttlös, ofantlig. Atterbom Minnest. 1: 218 (1847). Den obegränsade vermländska gästfriheten. De Geer Minn. 1: 59 (1892).
OBEGRÄNSBAR3~020 l. ~002. (föga br.) som icke kan begränsas. Leopold 4: 227 (c. 1820). Nyblæus Forskn. III. 2: 270 (1890).
OBEGRÄNSNING, r. l. f. (föga br.) frånvaro av l. brist på begränsning; jfr begränsning 1. TurÅ 1913, s. 241. särsk. bildl.; jfr begränsning 2. Hammarsköld KonstH 4 (1817). NArgus 1947, s. 161.
OBEGÅNGEN, p. adj. särsk. (†) motsv. begå I 1.
a) om jordområde: icke beträdd. Schmedeman Just. 191 (1621).
b) om gräns l. rågång: icke uppgången. 2VittAH 20: 214 (1596). UrkFinlÖ 2: 10 (1597).
OBEGÅVAD, p. adj.
1) (†) som icke erhållit ngn gåva; äv. i uttr. (icke) lämna ngn obegåvad, (icke) underlåta att giva ngn en gåva; jfr begåva 1. Helsingius (1587). HSH 8: 30 (1739: lämnade). BL 15: 280 (1848).
2) i fråga om själsgåvor: icke utrustad med (stora) anlag; utan begåvning; ofta: ointelligent, dum. Bremer Nina 124 (1835). (Andalusiern) är okunnig, men ej obegåfvad. TT 1900, Byggn. s. 72.
OBEGÅVNING. frånvaro l. brist på begåvning; vanl. konkret, om obegåvad person. Hedén 3: 213 (1920; konkret). SvD(A) 1928, nr 132, s. 14.
OBEGÄRAD, se obegärd.
OBEGÄRANDES, adv. (tillf., i vitter stil) utan att ha begärt det. Obegärandes komma vi hit (till världen). Henschen Vän70Årsd. 3 (1919).
OBEGÄRD, förr äv. OBEGÄRT l. OBEGÄRAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke begärd. Deras obegiärte hiälp. 2RA 3: 638 (1734). Förlåt mina obegärda råd. Strindberg (1885) hos Mörner Strindbg 8. särsk.
a) i uttr. göra ngt obegärt, göra ngt utan att ngn begärt det. Högberg Vred. 2: 186 (1906). Månget gott handtag göres obegärt och gratis. Karlfeldt Tank. 58 (1926).
b) (†) med personligt huvudord: oombedd. VDAkt. 1782, nr 484 (: obegiärad).
OBEHAG. [jfr mnt. unbehach, t. unbehag]
I. i subjektiv mening.
1) (†) motsv. behag I 1: misshag; missnöje; förargelse, förtrytelse. G1R 28: 335 (1558). (Det) obehag, som .. (Gud) hafver til denna synden (dvs. dryckenskap). Lagerström Bunyan 3: 187 (1744). Biskopen ökade .. (med sin skrivelse) det obehag Konungen för honom hade fattat. Celsius G1 1: 317 (1746). Cicero visar på flera ställen i sina skrifter sitt obehag deröfver, att (osv.). 1SAH 1: 129 (1786, 1801). Strinnholm Hist. 3: 82 (1848).
2) (†) motsv. behag I 2: onåd. Att jag icke kommer uti H. K. M:ts obehaagh therföre, att (osv.). OxBr. 12: 193 (1618).
3) motsv. behag I 4: (känsla av) illabefinnande l. olust l. leda l. motvilja l. avsky. Hiärne Underr. 29 (1702). Den känsla af obehag i nacken, hvilken inställer sig hos de flesta personer, som veta sig .. blifva observerade bakifrån. Geijerstam LycklMänn. 132 (1899). När jag .. såg ett främmande ansikte .. väckte det mitt obehag. Hallström Händ. 39 (1927). särsk. (numera bl. i Finl.) i uttr. obehag för, förr äv. till l. emot ngn l. ngt, motvilja l. avsky (för ngn l. ngt). Murberg FörslSAOB (1791). De i vitterheten tongifvandes obehag för dess (dvs. ett visst historiskt arbetes) enkla, flärdlösa skrifart. BL 6: 37 (1840). Ahrenberg Männ. 2: 162 (1907). jfr Bergroth FinlSv. 273 (1917).
II. i objektiv mening; motsv. behag II 1: ngt som väcker känsla av olust osv.; förtret (se d. o. 2 b); tråkighet(er), besvärlighet(er); olägenhet; bråk, trassel. Bereda l. vålla ngn obehag. Utsättas för obehag. Få l. ha obehag av ngt. PH 8: 77 (1765). De obehag, strider om ceremonielet kunde tillskynda diplomatiska personer. Carlson Hist. 4: 113 (1875). (Han) fruktade att han sjelf kunde få obehag, om han ej (osv.). Därs. 6: 105 (1881). Resan var förenad med mycket obehag. Auerbach (1913).
Ssgr (till I 3): obehag- l. (vanl.) obehags-känsla. (obehag- 1932. obehags- 1908 osv.) Laurin Skämtb. 46 (1908).
-tillstånd. (tillf.) Atterbom Minnest. 2: 64 (1840).
OBEHAGA. [jfr obehag, obehagad] (†) väcka oangenäma känslor hos (ngn), väcka olust hos (ngn); misshaga; jfr behaga 1. Jagh förmodar at såssom dette werked icke skal eder gode Herrer obehaga .., altså twiflar iag och inthet om edert bijståndh. KyrkohÅ 1914, s. 422 (1631). Almqvist Col. 21 (1835).
OBEHAGAD, p. adj.
1) (tillf.) oangenämt l. obehagligt berörd; jfr behaga 1, obehag I 1. Statskyrkoprästerna (blevo) djupt obehagade inför denna nya kvinnotyp (som H. Ouchterlony representerade). DN(A) 1948, nr 263, s. 13.
2) (†) obehaglig, oangenäm; jfr behaga 3 slutet. Schultze Ordb. 1704 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content