O- ssgr (forts.):
OBJUDEN, äv. (ålderdomligt) OBUDEN, p. adj. (objuden 1793 osv. oboden 1644—c. 1880. obuden (-in) 1604—1913) [fsv. obuþin]
1) som icke erhållit inbjudan l. kallelse att infinna sig (ngnstädes); som infinner l. infunnit sig (ngnstädes) utan att erhålla kallelse l. inbjudan; äv. i substantivisk anv.; äv. mer l. mindre bildl. Huarest skal obudin sittia. SvOrds. B 2 a (1604). En obuden Giäst. Frese VerldslD 171 (1714, 1726). Ångesten (gör) sin entré. .. Vad är det han fordrar, den objudne gästen? Hellström Malmros 216 (1931). särsk. övergående i bet. 2, i det bildl. uttr. den som går objuden (obuden) till går otackad (i)från (förr äv. därifrån), den som oombedd blandar sig i ngt får otack därför. Hiärne 2Anl. 315 (1706). Böök Hazelius 199 (1923).
2) (numera knappast br.) allmännare: oombedd; förr äv. (om sak): som man icke bett om. Schmedeman Just. 1173 (1687). Obuden omsorg. Tessin Bref 2: 248 (1754). Tsaren gjorde sig således till en objuden rådgifvare i en sak, som rörde Sverige enskildt. 2SAH 55: 189 (1878). —
OBLANDAD, p. adj. [fsv. oblandadher] icke uppblandad (med främmande beståndsdelar), obemängd; ofta med mer l. mindre abstrakt huvudord: ren; ogrumlad; odelad, fullständig. CPolhem PVetA 1745, s. 21. Innan .. (Margareta) lärde känna Faust, var hon oblandadt lycklig. Lysander Faust 116 (1875). Det var derför med en oblandad glädje hon hörde symptomerna af sin mans hemkomst till frukosten. Strindberg RödaR 44 (1879). Före den arabiska eröfringen (641) var det persiska blodet ännu tämligen rent och oblandadt. NF 12: 1081 (1888). Hallström Händ. 189 (1927). —
