OBLAT obla4t, äv. ωb-, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. oblat, m., oblatin, f., eng. oblate, fr. oblat, it. oblato, m., oblata, f.; av kyrkolat. oblatus, eg.: offrad (åt Gud), p. pf. av offerre (se OBLAT, sbst.2)]
kyrkl. inom den katolska kyrkan: barn som överlämnats till ett kloster för att efter uppfostran där bli munk l. nunna; lekmannabroder resp. lekmannasyster i ett kloster; person som utan att vara munk l. nunna tillhör ett klostersamfund l. ngn religiös orden; i sht i pl. NF (1887). SvUppslB (1934).
