SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OCCIDENT ok1sidän4t (o´ccident Weste; åcksidä´nnt Dalin), r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. occident, t. okzident, eng. o. fr. occident; av lat. occidens (gen. -entis), fallande (om solen), p. pr. av occidere, av ob, mot, o. cadere, falla (jfr KASUS)]
1) (†) om det huvudväderstreck där solen synes gå ned, väster; anträffat bl. i obest. form. Schroderus Sleid. 98 (1610). The Landskap, som belägne äre vthi Occident eller i Wester. Dens. Os. 1: 369 (1635). Dalin (1853).
2) (i skriftspr.) om västerlandet, Europa, i motsats till orienten; förr äv. om det västromerska riket; numera bl. i best. form, förr äv. obest. Så bleff .. Occident Tydske Nationerne (dvs. germanerna) til rooffs. Brask Pufendorf Hist. 33 (1680). När the Christna från Occident drogo medh en öfwermåttan wäldig Krijgzmacht i Orienten, at (osv.). Isogæus Segersk. 1319 (c. 1700). Den i occidenten gällande christna läran. LittT 1797, s. 505. SvUppslB (1934).
3) (tillf.) i allmännare anv. av 2: land beläget i väster. Från Hispaniola har han (dvs. en av Columbus' män) återvänt / .. en flykting från en fjärran occident. Gripenberg LivEko 66 (1932).
Avledn.: OCCIDENTISK, adj. (†) till 2: västerländsk; äv.: västromersk. Schroderus Sleid. 101 (1610). Dens. Os. 2: 653 (1635).
Spoiler title
Spoiler content