[jfr t. okklusion, eng. o. fr. occlusion; av lat. occlusio (gen. -ōnis), till occludere (se OCKLUDERA)]
1) med. tillslutning, tilltäppning, avstängning o. d. NF(1888). särsk.
a) tillslutning av öga l. sår medelst ett tätt slutande förband. Hygiea 1858, s. 421.
b) tilltäppning av tarmkanalen l. annan (rörformig) passage i kroppen; förhållandet att tarmkanalen osv. är tilltäppt. Fullständig occlusion av .. (tolvfingertarmen) hos tre och en halv månaders gossebarn. Hygiea 1916, s. 1739 (rubrik).BonnierKL(1926). jfr TARM-OCKLUSION.
2) (mindre br.) kem. förhållandet att en metall o. d. (i sin massiva massa) upptager l. absorberar en gas (l. vätska), absorption; äv. om metallens förmåga att på dylikt sätt upptaga en gas (l. vätska). 2NF(1913). Smith OorgUndExper. 134(1941).
3) meteor. i fråga om utvecklingen av en cyklon (vid möte mellan en kallare o. en varmare luftström): förhållandet att de kallare luftmassorna tränga fram till o. helt innesluta vågen l. sektorn av varmare luft, som därvid slutligen helt går upp i den kallare luften; äv. konkretare, om den nya ”luftfront” (ocklusionsfront) som därigm bildats (gm sammansmältning av en ”varmfront” o. en ”kallfront”). Ymer 1923, s. 367.Carell o. Edelstam 74(1931).
