OFELIG. (-fe(h)lig 1529—1678. -feylig 1541) [fsv. ofelogher, sv. dial. ofälig; jfr ä. d. ufelig, ufeilig, mnt. unvelich; till felig, adj.2] (†) otrygg, osäker. Östersiöns Herredöme, som af Heedenhöös vnder Sweriges Crono hördt och lydt hafwer; Tencker (tyske kejsaren) ofelig att giöra. Stiernman Riksd. 809(1628). Sylvius EOlai 472(1678). särsk. om person: utan lejd l. skyddsbrev. Eth herremöthe ther the motthe komma oledige och ofelige till att göre theris wrsecth. G1R 6: 142(1529). Bergv. 1: 36(1582).
