OFFICIERA of1isie4ra l. 01040, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) -te KyrkohÅ 1929, s. 321(1846)). vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr fsv. officera, ävensom eng. office, officiate; av fr. officier; av mlat. officiare, tjänstgöra, förrätta (viss) gudstjänst, till lat. officium, tjänst m. m. (se OFFICIUM). — Jfr OFFICIANT]
förrätta tjänst, tjänstgöra (vid ett visst, vanl. högtidligt tillfälle); utföra l. deltaga i utförandet av en ceremoni o. d.; utom ngn gg om ä. förh. numera i sht dels (i icke officiellt spr.) om präst som förrättar liturgisk handling (altartjänst, dop, vigsel, jordfästning osv.), dels (tillf.) om officiant (se d. o. d β) i en orden. PH 9: 698(1771). Tvenne herrar i uniform, som .. officierade i egenskap af (kyrko-)marskalkar. Blanche Våln. 639(1847). (Vid båren talade) den officierande prästen .. om Guds och mänskors hjärtelag. Hellström Malmros 350(1931). Ekstrand Karlbg 250(1937; om pager vid taffel i början av 1800-talet). Vid gudstjänsten officierade hans fem söner, samtliga präster i stiftet. DN(A) 1946, nr 83, s. 7.— särsk. i oeg. l. bildl. anv. Lamm UpplRom. 1: 223(1918). Bakom disken officierade banktjänstemännen högtidligt vid kapitalismens högaltare. Siwertz Sel. 2: 140(1920).
