OFÖRRÄTTAD, p. adj.2; numera bl. i n. sg. -at ω3~förät2at l. ~fœr-; adv. (†) -AT (se b).
Etymologi
[jfr d. uforrettet, t. unverrichtet; till FÖRRÄTTA]
icke utförd l. värkställd l. genomförd; numera bl. i uttr. (komma tillbaka, återvända, gå från en plats, få gå o. d.) med oförrättat ärende (ngn gg. värv), förr äv. med oförrättad sak l. oförrättade ärenden (ärender) l. saker l. (ss. fristående satsförkortning) sakerna oförrättade, utan att ha uträttat l. lyckats uträtta sitt ärende l. vad man åsyftat, utan att ha nått önskat l. åsyftat resultat l. genomfört vad man tänkt l. föresatt sig. At the Danske commissarier frå then Knärydhske grändze äre bortdragne, sakerne oförrättede. SvTr. V. 1: 130 (1603). Ty kommo the Swenska Sendebud igen ifrån Danmarck medh oförrättade saker. Girs G1 143 (c. 1630). Gå dedan medh oförrättat wärff. ÅngermDomb. 27/6 1642, fol. 191. Med oförrättat saak. VDAkt. 1717, nr 63. Af dem, som försökt .. (att segla norr om Amerika till Ostindien) hafva de flesta kommit tillbaka med oförrättadt ärende. Berlin Lsb. 256 (1852). Heerberger Dag 27 (1939). — särsk.
a) (†) i uttr. ngt blir lämnat l. är l. blir oförrättat, ngt lämnas l. är l. blir outrättat l. outfört l. ogjort. Widh capellett eett kistelååss och ledhstänger till p[re]dickstoolen i moorkyrkian ähro ähn oförrättadhe. Murenius AV 338 (1657). SkrVSocLd 22: 136 (c. 1685: oförrättat blir). Bergv. 1: 499 (1696: har blifwit oförrättat lemnat).
