SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OFÖRSTÅND ω3~förston2d l. ~fœr-, n.; best. -et.
Ordformer
(ofer- 1629. offor- 1524. offör- 1595. oför- 1541 osv. -standh 15581665. -standth 1524. -stånd (-on-, -åån-, -dh) 1541 osv. -ståndt 1587)
Etymologi
[fsv. oforstand; jfr d. uforstand, mnt. unvorstant, t. unverstand; till FÖRSTÅND]
1) klent l. dåligt l. outvecklat förstånd; klen fattningsförmåga, dåligt omdöme, oklokhet; dårskap, dumhet; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 2; jfr 3. Oförstånd thz ibland the weldigha allmennelighet är. Pred. 10: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: dårskap). Pappekoien sadhe tå (till skatan): Tijgh, / Och hör nu tu litet på migh / Förr än tu dömer så snart, / Effter titt oförstånd så hardt. Sigfridi B 2 a (1619). Huillket dock hanss vngdom och oförståndh, tuifuelss uthan, haf(ve)r warit orsaken till. VDAkt. 1678, nr 66. En varnande Nemesis varsnar jag .. i häfderna; oförstånd har fullt ut stiftat så mycket ondt i verlden som elakhet. PrestP 1844—45, 9: 403. — särsk. i konkretare anv.
a) (†) ss. kollektiv beteckning för oförnuftiga l. oförståndiga människor, den dumma hopen o. d. Intet tingh finnes i wärlden så gott / Som ey lijder aff oförståndet spått. Messenius Blanck. 70 (1614). Wallin 2Pred. 1: 151 (1823).
b) (†) om enskild oförståndig varelse; äv.: ”nöt”, ”dumbom”. Och jag, mitt oförstånd, som ej ens i inbillningen kan njuta af Näsbys blåa sjö .. jag var glad. Forsell Sällsk. 119 (1845). Runeberg ESkr. 2: 249 (1847).
c) om oförståndiga handlingar o. d. Sachffellthis Saccarias bådzsker för hanns offörstånndh hann giordhe för denn stånngienn, hann hengde wth. SkrGbgJub. 6: 356 (1595). (Att räkna året från påsk till påsk) var höjdpunkten av kronologiskt oförstånd. Nilsson FestdVard. 196 (1925); jfr 2.
d) (†) nonsens. Det (har) stundom händt .. (Swedenborg), att de herrligaste spekulativa tankar .. i applicationen blifvit till en del rent oförstånd. Atterbom Minn. 154 (1818).
2) (†) brist på insikter l. kunskap l. skicklighet o. d., okunnighet, ovetenhet, ”olärdhet”; oförmåga som beror på bristande insikter; äv. konkretare, om handling som vittnar om brist på insikter osv.; äv. i uttr. oförstånd på ngt l. att göra ngt; jfr 1, 3. Thet stora oförståndet som war medh Läriungarna, war icke heller någor ringa synd, Ty ändoch wår Herre predicade för them, och så flijteliga vnderwijste them .., Likwel förstodo the icke itt ord ther aff. LPetri 2Post. 72 a (1555; möjl. till 1). Therföre måste wij ock här (angående sådant som Gud icke velat uppenbara för oss) bekänna wårt oförstånd, och läggia handena på munnen. Phrygius HimLif. 65 (1615). Genom Grekernas och Latinernas oförstånd på wårt Språk. Rudbeck Atl. 2: 147 (1689). At .. (major Lagercrantz) i sin ort gifvet det första och et dristigt exempel på et rätt åkerbruk, det allmänheten alt hit intil där drifvet med stort oförstånd. Wallquist EcclSaml. 1—4: 147 (1788). En tredje (svårighet vid författandet av ett arbete) ligger i det oförståndet, att man icke ifrån början fattar det rätta arbetssättet. Svedelius SmSkr. 1: 101 (1868, 1872).
3) i vissa anv. med anslutning till såväl 1 som 2, numera väsentligen uppfattade ss. hörande till 1.
a) i uttr. oförstånd i ämbetet l. tjänsten o. d., ss. beteckning för vissa tjänsteförseelser av icke närmare specificerad art. Prest, som .. visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, dömes (osv.). SFS 1889, nr 2, s. 2. Swensson Willén 115 (1937).
b) i uttr. göra ngt av (stundom i) l. handla i oförstånd, betecknande att ngn icke med vett o. vilja (av ont uppsåt) handlat oriktigt l. olämpligt, utan att han gjort detta, därför att han icke förstått bättre. Handla i barnsligt oförstånd. G1R 1: 204 (1524). Hans brott war alenast, att han aff oförstond hade fördt någor Synnanwedrens breff till hans wener här i Rijket. Svart G1 112 (1561). Dett .. ähr mehra skett aff oförstondh och enfoldighett en malitie. OxBr. 5: 86 (1616). Begår Skarprättare märkeligit fel, tå missgierningsman afstraffas, antingen af oförstånd, eller af fylleri och dryckenskap; plichte .. efter omständigheterna. SB 4: 2 (Lag 1734). Det var som om .. (vägtrummorna i Finland) byggts icke i oförstånd utan av ond vilja. Böök ResSv. 215 (1924).
4) (†) förhållandet att icke förstå l. begripa ngt visst, oförståelse, oförstående; äv. i uttr. oförstånd om ngt. Törneros Bref 1: 81 (1825). Många öfvergifva honom ännu i vår tid af oförstånd om rätta meningen af det sakramenterliga ätandet och drickandet. Franzén Pred. 2: 154 (1842). — särsk. övergående i bet.: missförstånd; äv. i konkretare (individuell) anv., om enskilt fall av missförstånd. Alla irringar och oförstandh äro dem (dvs. två tvistande präster) emellan forlijkte. VDAkt. 1666, nr 138 (1665). Han skildrar detta ömsesidiga oförstånd och de konflikter, som uppstå däraf. NordT 1894, s. 685.
Spoiler title
Spoiler content