publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OGAGN, n. [fsv. ogaghn] (förhållandet att medföra l. åstadkomma) olägenheter; förfång, otjänst(er), skada, avbräck; äv.: ofog, ohägn. Johansson Noraskog 3: 14 (cit. fr. 1581). (Ståthållaren skall) sökia fordra och fremia H. K. M:tz gagn och bästa och all skadha (,) ogagn och förderff förekomma. LReg. 99 (1616). Han gör bara ogagn. Sahlstedt (1773). Arnér Knekt 91 (1945).
Ssgr: ogagns-djur. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skadedjur; äv. bildl. Dahlstierna (SVS) 67 (1698; om varg). Levander Brottsl. 43 (1933; bildl., om tjuv).
-skänk. (†) gåva varav man bl. har olägenhet l. skada. Är jag för sådant pris ej värd att vinna, / Då, skönhet, ogagns-skänk, må du försvinna! Atterbom SDikt. 1: 256 (1809, 1837). —
OGAGNA, v. [avledn. av ogagn] (†) vara till förfång l. olägenhet för (ngn), skada; äv. abs. Schroderus Dict. 280 (c. 1635). Hans tjenstfärdighet ogagnar mera än hon gagnar i den saken. Murberg FörslSAOB (1791). —
OGAGNELIG3~200 (oga´gnelig Weste). [fsv. ogaghnliker]
1) (numera föga br.) onyttig; skadlig; olämplig. VarRerV 62 a (1579). Ogagnelige sedvanor. Celsius ÅmVetA 4/3 1747, s. 25. Henne var det .. han hade att tacka för idéen om denna egendomshandel, den hon dock sjelf redan insett vara efter hans mening ogagnelig. Carlén Köpm. 1: 284 (1860). SvD(A) 1922, nr 21, s. 5. särsk. i uttr. icke ogagnelig, ganska nyttig. (Det) kunne icke wara ogagneligit, at man (osv.). Brahe Oec. 100 (1581; uppl. 1920). Crusenstolpe CJ III. 2: 106 (1846).
2) (†) oanvändbar, obrukbar. Rålamb 8: 70 (1691). (Stugan är) i sitt närvarande skick, ogagnelig. VDAkt. 1796, nr 125. Rääf Ydre 4: 361 (1865; efter handl. fr. 1850).
Avledn. (till 1): ogagnelighet, r. l. f. (numera knappast br.) Murberg FörslSAOB (1791). Dalin (1853). —
OGALEN. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. icke (så) ogalen, icke (så) galen l. oäven; ganska bra l. rätt o. d.; jfr o- 3. Kling Spect. Y 1 b (1735). Mina svenska connoissancer kalla mig för Bror Toppe och det är min sann intet så ogalit. ZTopelius d. ä. (1800) hos Vasenius Top. 1: 124. Östergren (1933). —
OGALLRAD, p. adj. icke gallrad; jfr gallra, v.3 2. Ogallrad skog. Murberg FörslSAOB (1791). Haller o. Julius 124 (1908). —
Spoiler title
Spoiler content