OGIV oʃi4v, r. l. f., stundom n. (Strindberg Dikt. 1: 149(1870, 1883)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er.
Ordformer
(äv. skrivet ogive)
Etymologi
[av fr. ogive, av ovisst urspr.]
(numera knappast br.)
1) byggn. o. konsth. urspr.: kors som i ett korsvalv bildas, där två diagonalbågar skära varandra; spetsbåge, spetsbågsform. Sturtzenbecher(1805). Din (dvs. Tennysons) diktning själf, som ej kan dö, / En katedral förblifver / Med juleljus och julesnö / Kring gaflar och ogiver. Wirsén Ton. 283(1893).
2) geol. i utvidgad anv., om var särskild av de upphöjda bågformiga ränder som bildas på ytan av en glaciär. Svenonius Stenr. 196(1888). 2NF 37: 894(1925). —
