SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OKUND, adj. (okun) [fsv. okunder, okänd, motsv. isl. úkunnr] (†) främmande. Ther (dvs. eftersom) ingen okun väl thet svenska språket vunnit, / Som är i sanning ju så ädelt som the andra. ORudbeck d. y. Vitt. 148 (1711).
OKUNGJORD3~02, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som icke blivit kungjord, icke offentliggjord; förr äv. om bok: oanmäld. SvMerc. 1: 468 (1756; om bok). Okungjord författning. JournLTh. 1812, nr 71, s. 4.
2) (†) i uttr. göra ngt okungjord, göra ngt utan att (officiellt) meddelande därom lämnas i förväg; jfr kungöra 2. Sedan Skåne, Hallandh och Bleeking .. Sweriges Rijke [äro] afträdde .. (må) iu Kongl. Maij:t .. okungiord fara (i Öresund) som på sitt fahrwatn. RARP 6: 347 (1658).
OKUNGLIG l. (numera bl. i högre stil) OKONUNGSLIG. icke kunglig.
1) (tillf.) motsv. kunglig 1, 2. Palmblad Nov. 1: 13 (1840). Ledamot af ett okungligt poesi-sällskap. Strindberg NRik. 131 (1882).
2) (numera mindre br.) som icke anstår l. höves en konung. (Kristiern II:s) ochristelige, tyranniske och okonungzlige leffuerne. G1R 18: 289 (1547). Hwasser VSkr. 2: 182 (c. 1850).
Spoiler title
Spoiler content