SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OKVALD ω3~kva2ld, p. adj.; n. o. adv. okvalt.
Ordformer
(okvald (oqua-, oqva-) 1527 osv. okväld 1635 (: oqwäldt, n. sg.))
Etymologi
[fsv. oqvalder; till KVÄLJA]
icke kvald; särsk.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande i vitter stil) icke plågad l. pinad; som icke lider av själskval l. bekymmer l. ängslan, obekymrad, lugn; äv. om samvete: som icke plågas (av ånger o. d.), ren; jfr KVÄLJA (1 o.) 2. Dieffuulen (måste) .. låta tigh (som skall bli frälst) bliffua i ewigheet oqwald och oanfächtat. Phrygius HimLif. 145 (1615; jfr 2). Han har rena händer, och ett oqvahlt samvete. Mörk Ad. 1: 119 (1743). Oqvald håg och aldrig ångerföljdt beslut. Wallin 1Pred. 3: 104 (c. 1830). Så okvald som hans bistra uppsyn lät förmoda, var han icke. Lundegård DrMarg. 2: 40 (1906).
2) (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht arkaiserande) icke utsatt för svårigheter l. besvär; oantastad, ostörd; som icke ansättes l. trakassera(t)s, som får vara i fred, lämnad i fred, icke oroad (jfr 1) l. hindrad l. störd (i sin värksamhet); äv. om plats o. d.: där ngn är ostörd; jfr KVÄLJA 5. Schroderus Waldt 42 (1616). Hafwa sin religions öfning fri för sig och oqwald. KOF II. 1: 11 (1650). Att konsistorierna ej oqvalde få utöfva deras skyldigheter. Fersen HistSkr. 6: 76 (1786). Ett okvaldt tillhåll för nymfer. Wulff Petrarcab. 74 (1905). Norrl. 10: 4 (1909). — särsk.
a) om (sinnes)lugn l. tro o. d. (jfr 1); äv.: icke anfäktad. Schroderus Os. 2: 69 (1635; om tro). En oqvald sinnes-ro. CGCederhielm Vitt. 134 (1739; jfr 1). Samtiden 1872, s. 248 (om övertygelse).
b) ss. adv.; särsk.: i ostört lugn. 2SAH 8: 48 (1816). Så osäjlig lycka / Får icke okvalt njutas. Wulff Leopardi 245 (1913). Klinckowström Fotb. 21 (1920).
c) (†) icke krävd (på skatt l. andra utlagor l. på vad man är skyldig ngn); jfr 5 b. Stiernman Riksd. 965 (1638). Oqvald för vanlige utskylder. PH 1: 492 (1723). 2RARP 7: 301 (1734).
3) (†) om beslut l. val l. dom (äv. sedvana) o. d.: icke klandrad med krav på rättelse l. upphävande, som ostört får l. fått bestå; äv.: icke upphävd; jfr KVÄLJA 7. KOF II. 2: 282 (c. 1655). Annerstedt UUH Bih. 3: 293 (i handl. fr. 1742; om fastställd votering). Akademiens domar böra .. lemnas oqvalda. Järta 1: 8 (1799). Calonius 5: 190 (1799; om hävd). Nordforss (1805).
4) (†) om ämbete l. makt: som ingen sökt beröva l. fråntaga ngn; jfr KVÄLJA 8. Likväl blef honom (dvs. den omyndige Ascanius) denna regering, till en mognare ålder, oqvald förvarad. Kolmodin Liv. 1: 15 (1831).
5) (utom i a α numera bl. ngn gg arkaiserande) i fråga om (ägande- l. förfogande)rätt till ngt.
a) med sakligt huvudord: som ingen annan (för sin del) gör anspråk på, vars innehav icke är föremål för invändningar från andra; äv. allmännare: som ingen försöker frånhända ngn; särsk. i uttr. lämna ngn ngt okvalt, låta ngn (ostört) behålla ngt. (Underhållet skall konungen) them .. late oqwalt behålla. Chesnecopherus Skäl N 1 b (1607; möjl. till d). Lät them then (dvs. egendomen) oqwald beholla. Schroderus Os. 2: 147 (1635). Intet mera (är) lämnadt (präste)-Ståndet oqvaldt, än det som .. funnets urgammalt. Wallquist EcclSaml. 1—4: 43 (1761). Gårdar .. som blifvit .. donerade till .. läroverkens .. tjänstemän, skola dessa .. okvalda behålla. SFS 1905, nr 6, s. 63 (möjl. till b). särsk.
α) i uttr. okvald besittning (av ngt), för att beteckna att ngn obestritt l. oinskränkt äger l. förfogar över ngt; numera nästan bl. i sådana uttr. som lämna ngn (äv. sitta, vara) i okvald besittning av ngt. PH 8: 3 (1744). (Föräldrarna dogo) och lämnade honom därmed i okvald besittning av en betydande förmögenhet. Nordling PReboll. 86 (1912). TurÅ 1942, s. 27. jfr (†): I oqvald åtnjutning af .. frid och rolighet. Leopold 4: 258 (c. 1820).
β) övergående i bet.: (som bibehålles) intakt, (som behålles) oförminskad. RiksdP 1873, 2 K. 2: 295. Att lämna okvaldt det arf, / som fädren vunnit med ära / åt kommande tidehvarf. Söderberg Dikt. 140 (1901).
b) (numera knappast br.) om person: vars äganderätt l. förfoganderätt (till ngt) icke bestrides l. angripes; som ingen söker avhända det han äger l. innehar; förr särsk. i uttr. vara okvald om ngt, invändningsfritt besitta ngt. ArbogaTb. 3: 360 (1527). Erich Jönssonn och hans arfuing[er] skole ware .. oqualdh om för- (skriv)ne Jord. UpplDomb. 2: 56 (1579). Så behålle sitt (arv) oqwaldh den som det lagl[igen] fångit. FörarbSvLag 4: 104 (1690). Holmberg Bohusl. 1: 93 (1842). Bergstedt o. Risberg HomOd. 5: 40 (1926).
c) (†) om rätt l. rättighet: som det icke görs l. gjorts intrång i, som man behåller ograverad; okränkt; jfr KVÄLJA 9. Hafver någor urminnes häfd på utholmar, fisken eller fiske skiär; tå äger han then rätt oqvald behålla. JB 12: 4 (Lag 1734). Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 238 (1876; om förh. 1761—62).
d) ss. adv., i sådana uttr. som okvalt behålla l. nyttja l. inneha ngt, obestritt behålla osv. ngt; äv. bildl. BraheBrevväxl. II. 1: 59 (1651). Den som .. har hopp at .. oqvalt nyttia (egendomen). Berch Hush. 150 (1747). Pressen (kräver) att oqvaldt få besitta (dumheten). Hedenstierna Kaleid. 42 (1884).
Spoiler title
Spoiler content