publicerad: 1950
OLOVLIG ω3~lå2vlig, adj.1 -are (tillf., Melin JesuL 1: 203 (1842)). adv. = (†, UpplDomb. 5: 56 (1572), HC11H 15: 161 (1697)), -A (†, Serenius (1734; under unlawfully)), -E (†, JönkTb. 130 (1535), SkrGbgJub. 6: 574 (1621)), -EN (Bergv. 1: 40 (1612) osv.), -T (Lindahl o. Öhrling (1780) osv.).
Ordformer
(-lov- (-f-, -ff-) 1525 osv. -love- 1536. -lig(h)it(t), n. sg. 1525—1755)
Etymologi
icke lovlig l. tillåten, förbjuden, otillåten; som sker utan given tillåtelse; lagstridig, olaglig, illegal. Olovlig jakt, olovligt fiske. G1R 2: 86 (1525). Olofligit (t. ex. alltför hastigt) körande och ridande här i Staden. PH 5: 3051 (1750). Alla medel, lofliga som olofliga. NordT 1888, s. 376. Se, det vill till att vara finurlig när man är ute i olovliga ärenden. Strömberg MannNeg. 129 (1915). Tre utländska medborgare ha .. häktats för olovlig underrättelseverksamhet, som icke varit riktad mot Sverige. SDS 1944, nr 82, s. 7. — särsk.
a) (†) om person: som innehar l. erhållit sin befattning l. värdighet i strid mot lagens föreskrift l. stadgande, olaglig; äv.: som bedriver sitt yrke på olagligt sätt. Schroderus Os. 2: 766 (1635). Then tyranniske Broder-Mördaren och oloflige Konung Birger II. Rüdling Suppl. 237 (1740). En .. fiskarestuga, som troligen i månget år tjenat smugglare och oloflige laxfiskare till en efterlängtad fristad. Topelius Vint. I. 1: 157 (1863, 1880).
b) (numera mindre br.) i fråga om könsumgänge o. d.: otillåten; förr äv.: otuktig, osedlig, sedeslös. Giff nådh at .. (hustrun) måå .. vndflyy all oloflighen beblendelse. OPetri Hb. C 2 b (1529). Oloflige och okyske Wijsor (uppväcka) onda Tankar uti en Menniskia. Rudbeckius KonReg. 118 (1615). Oloflig kärlek. ÖoL (1852). — särsk. (†) i uttr. olovligt hus, om hus som är upplåtet för bedrivande av otukt. LPetri 2Post. 258 b (1555). BtÅboH I. 10: 45 (1607).
c) (†) i fråga om svartkonst, trollkonst o. d.: otillåten. (Många ha) förbund med dieffuulen, och bruka swartekonst och andra olofligha konster. OPetri 2Post. 203 b (1530). Efftersåsom denne Finska natiôn .. är kommen uthi rychte för oloflige böcker (dvs. svartkonstböcker) och artibus Necromanticis (osv.). BraheBrevväxl. II. 1: 194 (1661). Wasenius NorrlBoskSk. 12 (1751).
d) (†) otillständig; otillbörlig. JönkTb. 130 (1535). Borgell Mathesson haffuer olofflighe talath på borgemest[er] och byfougdhe och sagdht: Jagh giffuer borgemest[er] och byfougdhe .. 7000 giefla. SkrGbgJub. 6: 574 (1621). Thet hörer .. En wanwettigh (människa till) .. at begära oloflighe saaker. Schroderus Comenius 805 (1639; t. texten: vnziemliche). (Att antikviteterna) medh sådan wårdlööszheet och olofligit Sielffzwåld handteras, at (osv.). Placat 28/11 1666, s. A 2 a. Hwilka äre oloflige Eeder? The förplichtelser, som skie wid Gudz Nampn, olofligen, uti oträngde måhl. Swebilius Cat. 2: 10 (1689).
e) ss. adv.: utan lov, olovandes; numera nästan bl. i formen olovligen. För icke många år sedan hände på ett Svenskt krigsskepp, att en skeppsgosse olofligt gick att bada. Berlin Lsb. 119 (1852). Flickungen hade olovligen tagit och till på köpet tappat bort hennes dyrbara ametistbrosch. Jensen Montgomery 111 (1909).
f) ss. adv. olovligt med förbleknad bet., förstärkande: mer än lovligt. Arbetet är olofligt illa ordnadt. Tenow Solidar 3: 167 (1907). (Denna framställning är) från social och psykologisk synpunkt olofligt naiv. Lidforss SocJourn. 200 (1907).
Avledn.: OLOVLIGHET, r. l. f. särsk. (numera bl. tillf.) konkretare, om ngt olovligt l. olagligt; förr äv. i uttr. bedriva olovligheter, begå olovliga l. brottsliga handlingar. Mina här till bedreffna oloffligheter. Schück Wivallius 1: 101 (i handl. fr. 1630). Uti Tionde-afgiften var ingen annan oloflighet än sjelfva grunden, på hvilken Påfven fäste alla sina slutmeningar. Lagerbring 1Hist. 2: 181 (1773). Liksom skolgossen hånar den kamrat, som ej vill vara med om olofligheterna. Laurin Skämtb. 299 (1908).
Spoiler title
Spoiler content