publicerad: 1950
OLOF ω3lof2 l. -ov2, i vissa trakter äv. 40, l. OLOV ω3lov2, i vissa trakter äv. 40 (o`lof (l(äs) olåv) Weste), sbst.1, m.
Ordformer
(förr äv. -uf, -uff, -uv)
Etymologi
[fsv. Olaver, Oluf m. fl. former, motsv. fd. Olaver, isl. o. fnor. Óláfr, Ólafr; av nordiskt urspr.]
manligt personnamn buret av äldre svenska konungar, men under äldre tid mest känt ss. buret av den norske konungen Olav Haraldsson (Olof den helige), Nordens första o. mest populära helgon (S:t Olof). — särsk. oeg.
a) ss. benämning på den dag (den 29 juli, Olav Haraldssons dödsdag), som i almanackan är betecknad med namnet Olof; jfr OLSMÄSSA. Olof bryter kroken sönder, / Och upfyller Edra hus. Dalin Vitt. 4: 456 (1748). Ordasättet: ”När Erik ger ax, ger Olof kaka”. Afzelius Sag. 3: 36 (1841).
b) (†) i växtnamn.
α) S(ankt) Olofs gräs.
α') växten Erythræa centaurium (Lin.) Pers., flockarun; äv. lilla (-e) S:t Olofs gräs. BOlavi 6 a (1578). Lind (1749; under fieber-kraut).
β) S(ankt) Olofs humle.
α') växten Gentiana campestris Lin., fältsöta; jfr HUMLE, sbst.2 3 a. Rudbeck HortBot. 46 (1685). Lind (1749; under erd-galle).
Ssgr: (jfr a) OLOFS- l. OLOVS-DAG(EN). den 29 juli; jfr olsmässe-dag(en). TWestbladh (1774) i Fatab. 1915, s. 33. I Laukas omnämndes 1738 (i visitationsprotokollen) Olofsdagen såsom särskildt firad. FinKyrkohSP 4: 319 (1905). —
-DYRKAN. dyrkan av S:t Olof. Norrl. 1: 22 (1906). —
(jfr b α) -GRÄS. (†) i uttr. S(ankt) olofsgräs.
a) = olof b α α'; äv. i uttr. lilla S:t olofsgräs. Franckenius Spec. B 2 b (1638). Tillandz B 1 a (1683).
b) i uttr. stor S(ankt) olofsgräs, om växten Centaurea centaurium Lin. Franckenius Spec. B 2 b (1638). —
-GÄRD. kyrkohist. om medeltida förh.: skatt som utgick för olofskulten (urspr. i Nidaros domkyrka). Cornell NorrlKyrklK 167 (1918). —
-ÖRT. (†)
Spoiler title
Spoiler content