OLYMP ωlym4p, sbst.1, r. l. m.; best. -en; förr äv. i best. anv. utan slutartikel (Tegnér); pl. (tillf.) -er (Gripenberg Gräns. 20(1930)).
Etymologi
[jfr t. olymp, fr. olympe; av lat. Olympus, gr. Ὄλυμπος]
1) i gr.-romersk mytologi: namn på det höga bärget Olympos i Tessalien, där gudarna hade sitt hemvist; vanl. i best. form.
2) om de gr.-romerska gudarnas hemvist; äv. allmännare, om den antika kulturen. När bättre verldars glans nerblixtrar från det höga / och Valhall och Olymp och Evigheten står / med sina formers prakt inför hans tjusta öga. Tegnér (WB) 1: 220(c. 1805). När (människorna) på jordens väldiga klippberg grundade de eviges olymp. Wikner Tank. 239(1872). särsk. bildl.
a) om vistelseort (i livet l. efter döden) för ngn l. ngra som anses vara gudarnas like l. likar; vanl. om diktare. Then som bebor .. (Kinnekulle), kan synas wara en thes Jupiter och Kullen en liten Olymp och Himmel. Swedenborg RebNat. 1: 7(1719). Dyster, öfvergifven, / På skaldernas Olymp han ensam satt. BEMalmström 6: 261(1862; om Byron). I den romantiska estetikens olymp satt där .. en liten hop, förgudande sig själf och med förakt skådande ned på den trälande hopens äflan. Hedin Tal 2: 523(1887).
b) (mera tillf.) i utvidgad anv., om himmeln (se d. o. 3). Hvarje dess känsla strålade mildt Olympen tillbaka. / Tidigt åt Gud ock helgad hon blef. Stagnelius (SVS) 3: 107(c. 1817). Gripenberg Gräns. 20(1930).
3) koll., i gr.-romersk mytologi, om de på Olympos samlade gudarna; äv. oeg., allmännare, om samlingen av gudar l. gudamakter i en polyteistisk religion. Olympen samlad är. GFGyllenborg Vitt. 2: 77(1777, 1795). Den omstörtning, som genom en svag kvinna (som predikade kristendomen) hotade .. (georgiernas) olymp. Anholm Gog 131(1895). särsk. (i vitter stil) oeg. o. bildl. Min nyfikenhet att få se den der Bellmanska olympen. Sätherberg Dikt. 2: 239(1846, 1863). En hel Olymp af yra gudars löjen / På läppar och i blickar. Börjesson Solen 26(1856).
