OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
(I 30, III 14) OMBRINGA, v., -ning (†, Ekblad 99 (1764)). (om- 1552 osv. um- (vm-) 1541—1691)
1) (†) komma (ngt) att gå förlorat l. till spillo; göra (sig) av med (ngt); förskingra, förslösa; fördärva. G1R 23: 402 (1552). Huilch[e]t bref han tencht hade strax skulle förkommit och vmbracht ware. 2SthmTb. 4: 143 (1571). Peder Sunnan Wäder .. kom igen (från Polen) och hade ombracht Penningarne. Girs G1 37 (c. 1630). (Vissa missförhållanden gjorde) at Flottan uti rättan tid ej kunde utlöpa .., utan igenom sena höstens mörker och owäder hade så när blifwit ombragter. HC11H 9: 41 (1697). Jämt uppå resa kring jordringen vår / ordning och lugn han (dvs. Amor) ombringar. Wecksell SDikt. 163 (1860).
2) (numera bl. ngn gg i skriftspr., ålderdomligt) bringa (ngn) om livet, avdagataga, döda. UpplDomb. 3: 94 (1541). Till slut ombragtes .. (Anastasius) genom strypning af hedningarne. PT 1904, nr 126 A, s. 3.
