O- ssgr (forts.):
OMINNE. (o- 1524—1906. w- 1524—1526. -minde 1603. -minne 1524—1906. -myndhe 1524. -mynne 1526—1545) [fsv. ominne, sv. dial. ominne] (†)
1) förhållandet att man icke minnes ngt, glömska l. minnesförlust; äv. i uttr. ställa ngt uti ominnes, glömma ngt. OxBr. 12: 328 (1614: uthi ominnes stelle). Reenhielm ThViik. 13 (1680; isl. orig.: ominne).
2) förhållandet att ngn icke vet om l. samtycker (samtyckt) l. ger (givit) tillstånd till ngt o. d.; i uttr. (göra ngt) ominnes l. med ominne (jfr slutet) l. med l. i ngns ominne l. i ominnet, (göra ngt) utan vederbörandes resp. ngns vetskap l. tillåtelse l. medgivande, (göra ngt) olovandes l. utan (ngns) lov; äv. dels i uttr. utan ngns ominne, med ngns goda minne (se minne, sbst.1 11 b), dels i uttr. i ominne (se slutet). SvTr. 4: 102 (1524: med wmyndhe). ÅngermDomb. 18/10 1641, fol. 171 (: i ominnet). Iag tycker, iag haffuer nogh lijdhit, för dhen skrifften, i mitt ominne och frånvaro giffuin. VDAkt. 1678, nr 342. Därs. 1681, nr 282 (: ominnes). HH XXXII. 1: 99 (1779: utan). Klint (1906). jfr: (Fogden) haffde acktet lathe rätte (dvs. avrätta) .. (fången) i Linchoping och saa wnkom hann mett ominne paa wägen. Rääf Ydre 1: 297 (i handl. fr. c. 1550; jfr slutet). särsk. i utvidgad anv., i uttr. i l. med ominne, oavsiktligt; av förbiseende l. misstag; stundom övergående i bet.: mot sin vilja. VDR 1709, Verif. s. 1641 (: med). Den kallsinniga Mams. Schneider, hvilken liksom i ominne hänfördes (av medskådespelerskan) utöfver gränsen af sitt vanliga lugn. Rydqvist Resa 101 (1838). Den i ominne inkomna och i korrekturet förbisedda parenthesen. Dens. SSL 4: 440 (1870). —
OMINSKAD, p. adj. [fsv. ominzkaþer (SvTr. 2: 245 (1357: ominscaþom))] som icke undergått ngn minskning l. reducering, oförminskad. Lind (1738). Hellström RedKav. 115 (1933).
