publicerad: 1950
OMLJUD om3~jɯ2d, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. omlyd; efter t. umlaut, urspr. benämning på varje förändring av rot- l. stamvokalen i ett ord, sedermera (efter J. Grimm) med inskränktare innebörd; jfr OM, prep. o. adv. III 7]
språkv. benämning på vissa, särsk. i de germanska språken (i deras tidigare skeden) förekommande förändringar av vokalen i en stavelse gm påvärkan av en nära efterföljande l. föregående vokal l. halvvokal; äv. om vokal som undergått dylik förändring; jfr ÖVERGÅNGS-LJUD. Regressivt, progressivt omljud. Få, värka omljud. Rydqvist SSL 1: X (1850). AKock i ANF 4: 145 (1888). Omljudet på urg. e. Friesen RöSten. 150 (1924). — jfr A-, I-, U-OMLJUD. — Anm. Beträffande olika uppfattningar om termens rätta innebörd, särsk. i förhållande till begreppen ”brytning” o. ”tilljämning”, se Hesselman Omlj. (1945), JSvensson i ANF 60: 188 ff. (1946), APhS 19: 3 ff. (1947).
Ssgr (språkv.): A (numera föga br.): OMLJUD-ALSTRANDE, -VÄRKANDE, se B.
-LÖS.
1) om ordform: vars stamvokal icke undergått omljud. De omljudslösa præsenspersonerna. Blomberg Omlj. 68 (1865).
-VÄRKANDE, p. adj. (omljud- 1865. omljuds- 1865 osv.) Blomberg Omlj. 56 (1865). Den omljudsverkande ändelsevokalen. ANF 60: 190 (1946). —
-VÄXLING. av B. Hesselman för vissa fall antagen, på kvalitetsändring av den omljudsvärkande vokalen beroende omkastning i en omljudsprocess, så att ett visst slag av omljud icke genomföres fullständigt, utan avlöses av ett omljud av annat slag. Hesselman Omlj. 13 (1945).
Avledn. (språkv.): OMLJUDA, v.
1) ha l. uppvisa omljud; numera nästan bl. i p. pr. Lidforss TyGr. 93 (1860). Omljudande verb. Östergren (1933).
2) värka omljud på (en vokal). Noreen FryksdLjudl. 10 (1877). ANF 62: 182 (1947). särsk. i p. pf. omljudd (förr äv. omljuden), om vokal: påvärkad så att den fått omljud; äv. om ordform o. d. med dylik vokal. Munch FsvFnoSpr. 80 (1849: omljuden). AntT XII. 2: 26 (1891). Danell SvLjudl. 47 (1911). jfr i-, o-, u-omljudd m. fl.
Spoiler title
Spoiler content