ONERERA ωn1ere4ra l. ω1n-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr fr. onérer; ytterst av lat. onerare, betunga m. m.; till ONUS]
(numera knappast br.) belasta, besvära, betunga; särsk. i fråga om påläggande av skatter l. utskylder l. dagsvärken o. d.; särsk. i uttr. onerera ngn med ngt, besvära ngn med ngt (jfr BESVÄRA, v.1 I 3); särsk. i p. pf.: skattetyngd, skattskyldig. Onerera Församblingen medh nya plågor af wedhkiörsler. VDAkt. 1674, nr 200. Gårdens onererande med en onyttig Byggnads underhållande. VexiöBl. 1813, nr 18, s. 4. Den gamla skilnaden .. mellan onererad och icke-onererad jord. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. nr 6 f, s. 4. LoW (1911). — särsk. (†)
a) i uttr. onerera ngn ngt, pålägga ngn skatt för ngt. Alt hwad the .. kunna .. sig förwerfwa, .. (skall) them hwarken med Afrad eller Tionde onereras. Bergv. 1: 93 (1637).
