ONERÖS ωn1erø4s l. ω1-, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[av fr. onéreux (f. -euse); ytterst av lat. onerosus, betungande; till ONUS]
(numera föga br.; se dock slutet) besvärande, betungande; i sht: ekonomiskt betungande. HSH 8: 121 (1713). Onereuse vilkor. Bergv. 2: 106 (1739). (Jag hade) skördat den onereusa äran att erlägga dubbel fullmakts Lösen. FAvPlaten (1823) hos Söderhjelm Prof. 303. Lang FinlSjör. 1: 408 (1890). — särsk. (fullt. br.) jur. för att beteckna att en transaktion är förbunden med en förpliktelse l. utgift (i regel för båda parterna). Hernberg Rättsh. 72 (1922). Legoavtalet är ett oneröst rättsärende och förutsätter alltså en legoavgift. Minnesskr1734Lag 2: 213 (1934). särsk. i uttr. oneröst avtal, kontrakt, om avtal osv. som innebär att den ena parten ålägges en motprestation för ngt som den andra parten beviljat honom; motsatt: ”benefik”. 2NF 1: 301 (1903).
SAOB
