publicerad: 1950
ONÅD ω3~nå2d, i bet. 1—3, 5 r. l. f., i bet. 4 m.; best. -en; pl. (†) -er (Svart G1 91 (1561), Fryxell BidrSvLittH 3: 56 (1860)).
Ordformer
(o- 1557 osv. v- 1541. -nåd (-no-, -dh) 1629 osv. -nåda 1629. -nåde (-dhe) 1541 (oblik form), 1681 (nom.)—c. 1765 (oblik form))
Etymologi
[fsv. onaþir, pl.; jfr d. unåde, nor. unåd, isl. únáðir, pl., mlt. ungnade, mnl. ongenade, fht. unginada m. m., mht. ungenade (t. ungnade); av O- 1 o. NÅD]
1) [jfr liknande anv. i mlt. o. mnl.] (†; se dock c) omildhet l. obarmhärtighet l. hårdhet resp. omild l. hård behandling för vilken en person med större makt l. myndighet o. d. utsätter ngn som är underlägsen l. i lägre ställning; äv. övergående i bet.: straff; stundom äv. om Guds straff(dom) över människor; stundom svårt l. omöjligt att skilja från 2, 3. UrkFinlÖ I. 3: 20 (1593). Ormen rådde och förmådde / Ewa til olydighet. / På thet oråd fölgde onåd. Ps. 1695, 157: 2. Ty är det fåfängt, at straffa en sådan med skriftermål, som bör straffas med onåde. Dalin Arg. 2: 199 (1734, 1754). Mörk Ad. 1: 135 (1743). — särsk.
a) i sådana uttr. som straffas till högsta onåd, straffas med det hårdaste straffet (dvs. döden), förbjuda l. befalla ngt vid sin l. högsta onåd (o. straff) o. d., förbjuda osv. ngt under hot om (svåraste) straff, (icke) göra ngt vid ngns onåd (o. straff) o. d., (icke) göra ngt med risk att annars bli straffad av ngn; stundom möjl. med den huvudsakliga innebörden att ngn ådrager sig ngns vrede l. faller i onåd (jfr 2, 3). (De brottsliga) varde straffede till högxste onåde till lijffvet. G1R 27: 286 (1557). Hwarföre Wij och wid wår högsta onåde och straff .. befalle .., at (osv.). Schmedeman Just. 82 (1584). Konungen tilsade honom, det Sölfret vid onåde skulle .. utlemnas. Celsius G1 1: 200 (1746). Murberg FörslSAOB (1791).
b) i uttr. vålla den l. den onåden emot ngn, utsätta ngn för hård l. hänsynslös l. omild behandling. HB 1: 163 (1629).
2) (†) om sinnesstämning l. sinnesriktning: vrede l. ovilja l. misshag som en person med större makt l. myndighet o. d. hyser mot ngn underlägsen l. i lägre ställning (o. som tar sig uttryck i förföljelse l. hårdhet o. d.); stundom äv. om gudomlig vrede gentemot människor. HSH 7: 27 (1589). I ödmiukeligen bedie, att wij wele lathe alle onåde till eder falle. SUFinlH 1: 73 (1600). På thet at H. Key. Maj. .. icke motte til Onådhe blifwa förorsakat. Schroderus Os. III. 1: 264 (1635). Nohrborg 510 (c. 1765). Lindfors (1824). — särsk.
a) i sådana uttr. som fatta onåd till ngn, visa l. hysa onåd emot ngn, fatta misshag l. få ovilja mot ngn resp. visa l. hysa misshag l. ovilja mot ngn (en underlydande l. en undersåte o. d.); äv. i uttr. kasta (ngn) onåd på ngn, äv. tillvända ngn ngn onåd, fatta misshag till ngn (o. låta honom känna det; jfr 3). OxBr. 5: 31 (1613: fatta). Att E. M:tt icke ville tillvendhe mig någon onådhe. AOxenstierna 2: 226 (1615). OxBr. 5: 270 (1624: kasta). Kristina svarade: att hon för sin person icke hyste någon onåd mot grefve Magnus. Fryxell Ber. 9: 213 (1841).
b) i sådana uttr. som anse, förmärka, upptaga ngt med (äv. upptaga ngt till) onåd, betrakta l. uppta ngt onådigt l. med ovilja o. ogillande; jfr 3. AOxenstierna 2: 704 (1624). HTSkån. 1: 228 (1659: förmärkia). Så anhöll (bärgs-)Collegium .. at .. Kongl. Maj:t .. desz Förslag ej med onåder anse och uptaga wille. HC11H 12: 57 (1697). 2SAH 12: 389 (1827).
c) i uttr. upptaga ngt ngn till (l. förmärka ngn ngt med) onåd, fatta misshag till ngn för ngt, uttyda ngt ngn till onåd, med misshag l. ovilja dra för ngn ofördelaktiga slutsatser av ngt. AOxenstierna 2: 31 (1612). De bedja .. det dem icke måtte till onåder upptagas, att (osv.). Fryxell Ber. 6: 161 (i handl. fr. 1630). Dhen som .. (vid ”herrebåd”) haar draget sigh undan, honom blijr dhet offta medh onåder uthtydt. Grubb 733 (1665). jfr: Att Hennes May(estä)tt i dette fallett icke tager migh till onåder eller misshagh. OxBr. 8: 415 (1643).
d) i fråga om ovilja osv. mot en jämlike l. en överlägsen l. socialt högre stående o. d. Doch lät han sig thenne onåden (dvs. värdens missnöje) intet anfächta. Weise 57 (1697). jfr: The Danske haffue iw then onådhe, / At the med falskheet altijd wele rådhe. Svart Gensw. F 1 b (1558; jfr NÅD, sbst.2 5 a ε).
3) förhållandet att ha ådragit sig ngns (en maktägandes, en monarks o. d.) ovilja l. misshag l. att icke (längre) stå i gunst (hos den maktägande osv.) (o. därför gå miste om de fördelar l. den glans o. d. som gunstlingskap o. d. skänker); ogunst; särsk. i uttr. ngns onåd, ngns ogunst, ogunst hos ngn (jfr 2); stundom äv. i fråga om frånvaro av gudomlig nåd; särsk. med tanke på förlust av frälsning l. på evig osalighet; stundom äv. (i sht vard. l. skämts.) i fråga om ovilja mot en jämlike l. en överordnad l. överlägsen o. d.; vid äldre språkprov stundom svårt l. omöjligt att skilja från 1, 2. Genom sin frispråkighet ådrog ministern sig konungens onåd. Phrygius HimLif. 134 (1615). Så måghe de hava sigh Keisarens onåder att förventa. OxBr. 6: 41 (1629). Fryxell BidrSvLittH 3: 56 (1860; skämts.). Ett besök, som Armfelt .. gjorde i Finland, .. (tydes som) ett tecken till (kunglig) onåd. Tegnér Armfelt 1: 62 (1883). Blont hår anses .. i Orienten som ett tecken på Allahs onåd. Johnsson Essad Härligh. 51 (1930). — särsk.
a) i uttr. falla, komma, råka, vara (förr äv. förfalla, inlöpa, stå), äv. bringa l. föra ngn i onåd (hos ngn, i sht förr äv. i ngns onåd), förr äv. i en särdeles l. i ngn onåd (hos ngn), förr äv. stå under ngns onåd, för att beteckna att ngn (som tidigare stått i gunst) är resp. blir utsatt för (följderna av) en monarks osv. ovilja l. misshag l. vrede; äv. i fråga om gudomlig ovilja l. vrede. RA I. 3: 171 (1593). När en håller medh thenna werldenne, faller en menniskia j Gudz onådhe. Bullernæsius Lögn. 323 (1619). (Han söker) att föra migh uti .. höga öfverhetenes onåder. Schück VittA 3: 362 (i handl. fr. 1678). Gustavs Fader faller vti Kongl. onåde. Humbla Landcr. 13 (1740). Jag (tror) det jag ej .. stod hos den Herren i onåd. 2RARP 13: 665 (1743). Vi stodo .. under .. (Guds) onåde. Bælter GudS 130 (1751). Wägner Lagerlöf 2: 290 (1943: var i).
b) (†) i uttr. förskicka ngn i onåd, sända bort ngn, sedan han förlorat ens gunst (o. därmed beröva honom de fördelar han åtnjutit i ens närhet o. d.). Hans Son förskickade han vthi onådhe. Petreius Beskr. 2: 70 (1614).
c) (†) i uttr. få onåd, råka i onåd, bli föremål för ovilja l. misshag (jfr 2). 3SAH 43: 171 (1683). De afrådande hafva .. fåt onåd. Crusenstolpe 1720 55 (1837).
d) (†) i uttr. ngns onåd, den onåd ngn råkat i. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 31 (1691). Kellgren (SVS) 3: 262 (1788).
4) (†) nedsättande, i uttr. hans kungliga onåd, om Kristian Tyrann; jfr NÅD, sbst.2 7. SwRijmKrön. 2: 468 (1676; möjl. efter ä. handl.; lt. orig. 1523: syne Ko: vngnade). jfr Schönberg Bref 3: 4 (1778).
5) (mera tillf.) i uttr. (i) onådens år det l. det, det l. det svåra l. bedrövliga l. olycksdigra året; jfr NÅD, sbst.2 3 c γ α' slutet. I onådens år 1915. Siwertz JoDr. 113 (1928). Klinckowström Minn. 1: 29 (1933).
Ssg (till 3): ONÅDS-TID. (tillf.) period av ngns liv, då han är i onåd. Lagerbring 1Hist. 4: 460 (1783). Östergren (1934).
Spoiler title
Spoiler content