SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORDINARIUS or1dina4rius, äv. å1r-, l. 10302, sbst.2, m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. ordinarier -a4rier l. —302. Anm. I ä. tid användes ordet med mer l. mindre fullständig lat. böjning. Svart Ähr. 82 (1560: til .. Ordinarios, pl.). Geijer SvFolkH 2: 158 (1834: Ordinarii, nom. pl.).
Etymologi
[jfr t. ordinarius, eng. ordinary; av mlat. ordinarius, elliptiskt för judex ordinarius l. dyl., av lat. ordinarius (se ORDINARIE). — Jfr ORDINARIAT]
1) kyrkl. om utländska förh.: titel för vissa högre kyrkliga ämbetsmän, biskop o. d.; i den romersk-katolska kyrkan: biskop l. annan kyrklig ämbetsman som i kraft av sitt ämbete har jurisdiktion inom sitt stift resp. distrikt. Schroderus Os. III. 2: 142 (1635). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 347 (1835).
2) hist. om ä. sv. förh.: av Gustav Vasa införd (till 1560-talets slut använd) titel på vissa högre kyrkliga ämbetsmän, tidigast använd ss. titel för G. Norman (jfr ORDINATOR 2), därefter ss. titel för styresmannen för ett stift (i vissa fall ett mindre distrikt). KyrkohÅ 1931, s. 213 (1540). Ordinarius och tilsynes man öffuer the Religions saker M: Jören Norman. G1R 13: 280 (1541). HSH 4: 159 (c. 1568). Brilioth SvKyrkKunsk. 315 (1933).
3) [jfr motsv. anv. av t. ordinarius] (†) om klassföreståndare; i ssgn KLASS-ORDINARIUS (se KLASS-ORDINARIE).
Ssgr: A (†): (1) ORDINARI-BISKOP. = ordinarius, sbst.2 1. Schroderus Os. III. 1: 17 (1635). B: (2) ORDINARIE-ÄMBETE(T). (ordinarii-) (numera bl. tillf.) hist. en ordinarius' ämbete. G1R 27: 121 (1557). C (†): ORDINARII-ÄMBETE(T), se B.
Spoiler title
Spoiler content