ORKESTRAL or1kästra4l, adj.
Etymologi
[jfr eng. o. fr. orchestral; avledn. av ORKESTER]
mus. som har avseende på l. hänför sig till l. erinrar om orkester (se d. o. 3), orkesterartad, orkester-; om musikstycke: komponerad för l. spelad av orkester. Orchestrala compositioner. Höijer (1864). En orgel med orkestral klang. KyrkohÅ 1935, s. 230. — särsk. bildl.; jfr ORKESTER 3 b. Skratt, svordomar och högröstade samtal bildade ett ackompanjemang av orkestral prakt. Koch Arb. 190 (1912). (Strindbergs röst) har ännu ej fått den orkestrala bredd, .. som den sedan skall visa sig besitta. 3SAH 50: 176 (1940). —
