ORRE or3e2, sbst.1, m.; best. (numera bl. tillf., arkaiserande) -en (Orre Mandat A 3 a, A 3 b(c. 1680)).
Ordformer
(orre 1621 osv. årre 1564)
Etymologi
[av mycket omtvistat urspr.; möjl. etymologiskt identiskt med det ord som föreligger i isl. þorri, månaden som följde efter julmånaden o. som sträckte sig från mitten av januari till mitten av februari (jfr TORSMÅNAD), äv. ss. mytiskt personnamn; i så fall möjl. utvecklat ur sådana antagna förbindelser som Blōtþorri l. at þorra o. d. (se närmare M. Olsen i MaalMinne 1912, s. 1 ff., ävensom AKock i ANF 28: 384(1912), Lid Joleband 226 f., 240(1928), Dens. Jolesveinar 123 f.(1933)); ofta anslutet till ORRE, sbst.2]
om en (till sitt ursprungliga väsen omstridd) sagogestalt; äv. i utvidgad anv., använt ss. benämning (med mer l. mindre nedsättande innebörd) på (värklig l. diktad) konung; vanl. i uttr. kung (äv. konung) Orre. Huad kongh Årre haffwer hender emillan, beholler han wäll, men thet skeer wäll en dagh att han skall spy thet swrtt vtt igen. HH XIII. 1: 122(1564; med syftning på E. XIV; rättat efter hskr.; läsningen av ordet swrtt dock osäker). Om Kong Orre qwäder iagh een Wijsa, / Som vthi Norie, stridde vnder Isen, / Medh steekta Rofwor, emot Askefijsen. OrreMandat A 3 a(c. 1680). Kung Orre han skulle till gästabud fara, / Han hade ingen mössa att på sig taga! SvForns. 3: 483(1842). Gustaf II Adolf, hvilken .. (K. XI) och hans vänner, i mening att dermed antyda något högtspelande och äfventyrligt, brukade kalla kung Orre. Topelius Fält. 2: 360(1856). Kung Orres saga. Lundström(1892; titel). jfr Rudbeck Atl. 2: 228, 273(1689). — särsk. [jfr (i)från arilds tid (se ARILDSmed anm. 2:o)] (i sht skämts.) i l. på l. (i)från l. (allt)sedan kung (äv. konung) Orres tid, äv. tider, i resp. från osv. en för länge sedan förfluten tid, i forntiden l. hedentima o. d. resp. från urminnes tid. I Kong Orres tijdh. Forsius Fosz 434(1621). Gengångare från kung Orres tider. Cygnæus 4: 336(1872). Det har varit se'n kung Orres tid. Granlund Ordspr.(c. 1880).
