publicerad: 1951
OSKYLDIG ω3~ʃyl2dig, ngn gg 040 (o`skyldig Weste), förr äv. OSKULDIG, adj. -are. adv. -EN (†, HärnösDP 1660, s. 5, Möller (1755)), -T (HB 1: 101 (1629) osv.).
Ordformer
(o- 1523 osv. u- (v-) 1525—1540. -schyld- 1617. -schyll- 1594. -skijld- 1597. -skild- 1540—1628. -skill- 1654. -skull- 1525. -skulld- 1633. -skyl- 1675. -skyld- (-skiyld-, -skylld-) 1526 osv. -skyll- (-sküll-) 1523—1738. -egh 1528. -ig (-igh) 1523 osv. -og(h) 1523—1587. -ug(h) 1525—1738)
Etymologi
[fsv. oskyldogher (i bet. 4, 6); jfr d. uskyldig (fd. uskyldighær), ävensom isl. úskyldugr, som man icke är förpliktad till; av O- 1 o. SKYLDIG; jfr mlt. unschuldich, t. unschuldig]
1) (†) som icke har ngn förpliktelse; anträffat bl. i specialiserad anv., i uttr. oskyldig till ngt (jfr 4 b α, d γ), icke skattskyldig för ngt. Tetta är wår årligh skatt aff en lithen holm, liggiandes rett införe wår åker, och en oskyldigh mann ther till nytjar, först 9 wackar seed (osv.). Teitt Klag. 278 (1555).
2) [efter motsv. anv. i ä. t.; jfr ä. d. uskyldig, ovärdig] (†) som utövar en värksamhet utan att ha erforderliga kvalifikationer, som fuskar i ett yrke, ”amatör-”. Således har jag (under fångenskapen) i Algier vtom barn-flicka, måst vara en oskyldig Språkmästare (åt slavägarens dotter). Humbla Landcr. 340 (1740).
3) som icke häftar i skuld; numera i sht (vard., skämts.) i uttr. som utgöra l. uppfattas ss. mer l. mindre ordlekande anv. av 4 o. 5; särsk. i uttr. göra sig oskyldig, betala vad man är skyldig. Schmedeman Just. 1120 (1687). Hur mycke vill dä till, för att ja ska bli oskyldig? Cederschiöld Ordlek. 16 (1910). Auerbach (1913: göra sig).
4) som icke begått ngt brottsligt l. straffbart l. moraliskt förkastligt l. klandervärt o. d.; som är utan skuld (o. därför icke förtjänt av l. hemfallen till straff); dels i fråga om visst brott l. viss klandervärd handling o. d., dels allmännare: skuldlös l. oförvitlig; äv. substantiverat; jfr OSKULD 1. Förklara ngn oskyldig. Ställa sig oskyldig; jfr 5. (Kristian II lät) Saa mongan oskyllogan man hænge martera ok Stegla. G1R 1: 48 (1523). (Paulus sade:) Idhart bloodh ware offuer idhart huffuudh, här effter går iach nw oskyllogh till heedhningana. Apg. 18: 6 (NT 1526). The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är. GB 2: 11 (Lag 1734). Att .. förfalskningar avsedda att få en oskyldig dömd, förekommit. Laurin 3Minn. 88 (1931). — särsk.
a) i ordspr. Om klaga wore nogh, så funnes intet mången oskyldigh. Grubb 614 (1665). Bättre fria 10 brottsliga, än fälla en oskyldig. Rhodin Ordspr. 12 (1807).
b) i förb. med bestämning betecknande brott l. (klandervärd) handling l. (beklagligt) skeende l. sakförhållande o. d., förr äv. beskyllning l. misstanke o. d.
α) i uttr. oskyldig till, förr äv. för (jfr slutet) ngt, förr äv. [jfr t. einer sache unschuldig] ngts oskyldig, utan skuld l. icke skyldig till ngt (resp., i fråga om beskyllning l. misstanke o. d., till det som man beskylles l. misstänkes osv. för). Apg. 20: 26 (NT 1526: för). Ath the wore oskylloghe til hans dödh. OPetri 1Post. 141 b (1528). (Jag) veet migh till alle förvietelseer eller beskuldningh aldeles oskylligh. OxBr. 11: 479 (1632). Förargeliga misstancker, dhes iag aldeles i mitt samweet veth migh oskyldig vara. VDAkt. 1685, nr 210. Därtill är jag så o-skyldig, som det barn, som föddes i går. Östergren (1934). särsk. (numera knappast br.) i ironisk l. utvidgad anv., i uttr. oskyldig för ngt, övergående i bet.: (helt) obekant med ngt; jfr 2. Wieselgren SvSkL 1: 291 (1833). Grekiska och latin var jag oskyldig för. Warburg Rydbg 2: 227 (i handl. fr. 1895).
β) (numera bl. mera tillf.) i uttr. oskyldig (ut)i ngt, utan skuld l. icke skyldig i fråga om ngt; förr äv. = α. G1R 1: 160 (1523: wti). (Pilatus) sadhe, Oskyldugh är iach j thenne meenlöse mandzens bloodh. Mat. 27: 24 (NT 1526; Bib. 1917: till). Emedan jagh veet migh ij de beskulldninger vara oskulldig. OxBr. 11: 517 (1633). Backman Reuter Bræsig 1 (1872).
c) (†) övergående i bet.: ostraffad, utan straff. SalOrdspr. 16: 5 (öv. 1536). At then som misbrukar .. (Guds) nampn, han skal icke oskyldig wara, thet är, Han skal warda straffat ther fore. OPetri Eedh. A 4 a (1539). 1Sam. 26: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: ostraffad).
d) i utvidgad anv., med sakligt huvudord; särsk.
α) (numera nästan bl. i högre stil) om kroppsdel o. d.: som tillhör en oskyldig människa; särsk. i uttr. oskyldig hand l. oskyldiga händer, om hand resp. händer vid vilken (vilka) ingen skuld låder, ren hand resp. rena händer; äv. i uttr. oskyldigt blod, om oskyldig människas blod, äv. bildl., om oskyldig människa (jfr BLOD 8). Then som oskyldiga hender haffuer och reenhiertat är. Psalt. 24: 4 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). (De) vthguto mykit oskylligt blodh. 1Mack. 1: 37 (Bib. 1541). Lindahl MenlöshT 12 (1749: en oskyldig hand). Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod. Mat. 27: 4 (Bib. 1917). (Gud) lade inte det uppdraget (dvs. att döda Jesus) på oskyldiga skuldror. Wägner Vind. 267 (1947).
β) som ngn icke förskyllt; oförskylld; oförtjänt; numera bl. (i sht i högre stil) om lidande l. död o. d. (Jesu) oskyldigha dödh och pino. Cat. 1567, s. B 3 a (Kat. 1878: oskyldiga lidande och död). Ehuru oskyldig flyr .. (den misstänkte) dock af fruktan för ett oskylldigt fängelse. Biberg 3: 497 (c. 1823). (Gustav Vasa) om hvars oskyldiga förföljelser .. (dalkarlarna) redan hört så mycket talas. Fryxell Ber. 3: 18 (1828).
γ) (mera tillf.) som icke vållar l. är orsak l. skuld till ngt; äv. allmännare (övergående i 5 c): som icke kan tadlas l. klandras för ngt; äv. i uttr. oskyldig till ngt (jfr b α, 1), förr äv. om ord: vari man icke får inlägga ngt. Det är mera troligt, at desse orden (dvs. en viss latinsk passage) ännu äro oskyldige til denna mening (dvs. att rådet hade rätt att medla mellan konungen o. folket). Schönberg Bref 1: 91 (1772). ”Ack, att denna bild bure hans drag!” (sade hon.) Missnöjd nedlade hon det oskyldiga porträttet i sin sylåda. Carlén Repr. 59 (1839). Hur förhåller det sig med qväfvet? Det är oskyldigt (dvs. är icke skuld till blåsbildning). JernkA 1883, s. 109.
δ) [jfr motsv. anv. i t. samt av eng. innocent, fr. inoffensif] (i fackspr., mindre br.) som icke innebär kränkning av neutralitetsregler. PH 15: 604 (1794; om sjöfart). Inom en i (Ålands-)konventionen noga angifven zon finge ej någon makts stridskrafter .. uppehålla sig (annat än vid ”oskyldig passage”). 2NF 38: 1315 (1926).
e) ss. adv.
α) utan (sin) förskyllan l. förtjänst l. utan att ngn l. ngt förskyllt det; oförskyllt; oförtjänt; stundom övergående i bet.: orättvist; numera bl. i satser med sådana verb o. uttr. som lida l. bli(va) dömd l. anklagad o. d., stundom äv. föraktad o. d. (Konungar skola) Ey oskylligt skada til lijff och lem. Messenius Blanck. 68 (1614). Hwadh iagh oskyldighen måste uthstå och lijdha. HärnösDP 1660, s. 5. Hafwandes Paracelsus .. oskyldigt förwärfwat sig namnet af en sanfärdig Prophet. Block Progn. 59 (1708). Bliva oskyldigt dömd til döden. Schultze Ordb. 4345 (c. 1755). Zakeus var ju icke oskyldigt föraktad och hatad, han var en bedragare. Topelius EvBarn. 62 (1893).
β) (numera bl. tillf.) oförvitligt. (Fin.) wiattomasti .. (sv.) utan fel: oskyldigt. Juslenius 429 (1745); möjl. till 5 d α. (Sv.) Dän som lever aldeles oskyldigt, (lat.) Qui vitam integerrime agit. Schultze Ordb. 4345 (c. 1755).
f) (i sht i religiöst spr.) närmande sig 5: syndfri; utan synd; jfr OSKULD 1 e. (Jesus) war oskyllegh, som S. Petrus sägher Then ingen synd giorde, och wart icke funnet bedregerij j hans mund. OPetri 1Post. 37 b (1528). Topelius Tb. 84 (1895).
5) som har ett barnsligt, ofördärvat sinnelag; som icke skadar l. tänker på att skada ngn l. vet av l. har några listiga beräkningar l. baktankar o. d.; oskuldsfull; renhjärtad; äv.: omedveten; äv. substantiverat; förr äv. i uttr. de oskyldiga barns dag, menlösa barns dag. Ty en sådana öffuerstaprest höffde oss ath haffua, then ther hälugh wore, oskyllugh, obesmittat, fråskild frå syndare. Ebr. 7: 26 (NT 1526); jfr 4 f. Hon weth att hennes engzlan kan skada dett lilla oskyldiga (dvs. det ofödda barnet). Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 56 (1692). De oskyldiga barns dag. Nordforss (1805). Det är blott visa dårar och oskyldiga kvinnor, som förmå handla efter sina aningar. Siwertz JoDr. 76 (1928). — särsk.
a) med särskild tanke på sexuallivet: kysk, ren; särsk.: som icke haft könsumgänge med ngn; jfr OSKULD 2 a. Carlén Klein 22 (1838). (Gnid)-elden skulle .. bäras omkring af kyske, oskyldige gossar eller jungfrur. Wisén Oden 71 (1873). jfr (†): Det oskyldiga Kiönets Seger. Wid .. Herr N. Sverins, Och .. Mariana Burenschiölds Bröllops Act. Frese VerldslD 42 (1716, 1726).
b) om djur l. växt: oskadlig; ofarlig; som det icke är ngt ont i; i sht förr äv. (om djur) övergående i bet.: from, menlös. Bland andra skadediur äro Tättingar eller Grå-Sparfvar ej ibland de oskyldigaste. VetAH 1745, s. 154. Fåren äro oskyldiga kreatur. Murberg FörslSAOB (1791). VetAH 1796, s. 214 (om lavar). Vem stoppar ner oskyldiga katter i en tjärtunna? Ahlin MDöd 212 (1945); jfr 4.
c) med sakligt huvudord (jfr b): som vittnar om l. utmärkes av l. ger intryck av oskuld (se d. o. 2) l. oskuldsfullhet; som det icke är ngt ont i; som icke sårar l. som ingen kan stöta sig på l. som icke kan vålla ngn förargelse o. d.; harmlös, oförarglig. Ett oskyldigt bedrägeri. Ett Oskyldigt Skiämt. Frese VerldslD 66 (1718, 1726). ”Ett oskyldigt nöje” — sa' presten om kortspelet, då han vann. Holmström Sa' han 28 (1876). Med sitt oskyldiga lilla upptåg kände sig (byråchefen) som något av en inbrottstjuv. Hallström Händ. 82 (1927). — särsk.
α) som vittnar om l. utmärkes av l. ger intryck av kyskhet l. jungfrulighet o. d. (jfr a); fri från erotik; som icke sårar blygsamhetskänslan; anständig. Wahlbom SponsPlant. 62 (1750). Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Kellgren (SVS) 5: 246 (1790). Huru ur en i förstone harmlös och oskyldig vänskap mellan Johannes och Trude ett ömmare tycke uppväxer. PT 1902, nr 32 A, s. 3. Skabrösa historietter och mera oskyldiga anekdoter. Segerstedt Händ. 88 (1926).
β) (i fackspr.) om sjukdom i könsorganen: som icke beror på könslig kontakt, icke venerisk; jfr α. Wretlind Läk. 8: 86 (1900). Oskyldiga könssår. Almkvist Könssj. 12 (1924).
γ) om föremål l. företeelse o. d.: ofarlig; oskadlig; som ger intryck av ofarlighet; stundom äv. om vin: som icke rusar, svag, lätt; i sht förr äv. om föda l. ämne l. (läke)medel o. d.: icke giftig l. farlig l. skadlig. VetAH 1759, s. 129 (om främmande partiklar i vatten). Ett oskyldigt, men verksamt medel emot maskar. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 139. Oskyldig mat. SvTyHlex. (1851). Ett lätt, oskyldigt vin. Rydberg Ath. 93 (1859). Nervretande stridsgaser .. äro i allmänhet fasta ämnen, skenbart mycket oskyldiga. Ljunggren GasskyddKemi 3 (1939). En dröm, där en ohygglig hemskhet under oskyldig mask marterar oss. Jaensson Ess. 236 (1946).
δ) (numera bl. mera tillf.) enkel, anspråkslös; äv.: som icke tilldrar sig uppmärksamheten l. som ser ointressant l. obetydlig ut; äv.: som icke utövar ngt större inflytande, menlös. Et oskyldigt sinne kan väl för sin del nöijas åt sin lilla lått. 2Saml. 9: 128 (1756). Att en systers sorg förjaga, / Sjöng en flicka / En oskyldig sång! Runeberg (SVS) 3: 248 (1841). Den lilla oskyldiga grottspegeln är den öfversta .. ytan af ett slags naturlig vattengång. Finn 1903, s. 45. Färglösa, oskyldiga nyhetsblad. Sylwan ModPress. 34 (1906). UNT(A) 1934, nr 303, s. 6. särsk. (numera knappast br.) om liv l. leverne o. d.: enkel (o. oskuldsfull). Widekindi KrijgH 222 (1671). Murberg FörslSAOB (1791).
d) ss. adv.
α) oskuldsfullt; i all oskuld. Så skall ock Sanning gå oskyldigt klädd och naken. Frese VerldslD 16 (1715, 1726). Vi (dansade) .. och roade oss oskyldigt till dragspel. Wägner Norrt. 65 (1908).
β) (†) motsv. c γ: utan fara. Som jag visste, at .. (rävkaketrädets frö), uti måttelig dosi, kunde oskyldigt intagas af människor, beslöt jag, at försöka dess verkan. VetAH 1773, s. 302.
6) [jfr motsv. anv. i fsv. (Arfstv. 93 (1461)) o. av finlandssv. dial. oskyldig] (†) oskyld (se OSKYLD, adj. 3). Grufwelige Drååp .. (äga rum) icke allenast emellan oskyllige, vthan ock emellan kötzlighe Brödher. Palmchron SundhSp. 223 (1642). — särsk. = OSKYLD, adj. 3 b β. UpplDomb. 8: 129 (1586).
Ssg: OSKYLDIGT-VIS, adv. (i sht i skriftspr.)
1) till 4 d β: utan sin förskyllan; oförskyllt; oskyldigt (se oskyldig 4 e α); numera bl. i satser med sådana verb o. uttr. som lida l. bli(va) dömd l. anklagad o. d.; förr äv.: utan att ngn förskyllt l. förtjänat det. Skogekär Bärgbo Wijs. A 2 a (c. 1635). Oskyldigtvis han (dvs. Othello) gjuter ut på dig (dvs. Desdemona) / Det onda lynne de (dvs. statsbekymren) hos honom väckt. Nicander 2: 836 (1826). Oskyldigtvis anklagad. Östergren (1934). särsk. (†): utan (ngns) vilja l. avsikt; oavsiktligt; jfr 2. CAEhrensvärd (SVS) 1: 164 (1783). Crusenstolpe Tess. 4: 291 (1849).
2) (mera tillf.) till 5 c: utan baktankar; i all oskuld; oskyldigt (se oskyldig 5 d α). Han råkade oskyldigt vis at fälla det ordet. Widegren (1788); jfr 1 slutet. Helt oskyldigtvis hade hon kommit att nämna, att (osv.). Östergren (1934).
Avledn.: OSKYLDIGHET3~002 l. ~200 (osky´ldighet Weste), r. l. f. [fsv. oskyldoghet]
2) (numera bl. mera tillf.) till 4: egenskapen l. förhållandet att vara oskyldig; oskuld (se d. o. 1). Skulle iach .. förgeffues .. haffua twaget mina hender mz vskyldigheet? Psalt. 73: 13 (öv. 1536). De anklagades oskyldighet är nogsamt ådaga lagd. Murberg FörslSAOB (1791). Krusenstjerna Pahlen 3: 268 (1931). särsk.
a) i vissa uttr.
α) (numera bl. tillf.) oskyldighet till ngt, egenskapen l. förhållandet att vara oskyldig till ngt, förr äv. att icke ha förskyllt ngt; oskyldighet i ngt (l. härutinnan o. d.), i fråga om ngt (l. detta osv.); jfr oskuld 1 b. OxBr. 12: 122 (1614: härutinnan). Hans .. oskyldighet till sådan skamtitel (dvs. gammal narr). ConsAcAboP 2: 112 (1658).
β) (†) (åt)njuta sin oskyldighet till godo, (få) åtnjuta den trygghet l. fred som bör tillkomma en oskyldig l. skuldlös; jfr oskuld 1 c. Schmedeman Just. 139 (1614). OxBr. 12: 186 (1617).
b) (†) mer l. mindre metonymiskt (jfr c), om oskyldig(a) l. skuldlös(a) person(er); jfr oskuld 3. Oskyldigheet lijdher en stund, / Doch siunker hon icke til grund. Messenius Swanhuita 58 (1613). Mörk ÅmVetA 1752, s. 3.
c) (i religiöst spr., numera knappast br.) närmande sig 3: syndfrihet; (gm syndaförlåtelse erhållen) frihet från syndaskuld; förr äv. mer l. mindre metonymiskt, om syndfri person; jfr oskuld 1 e. Igenom Dödhen .. warder (den fromma) Menniskian förlossat ifrå Synden, och öffuerkled medh Oskyldigheten. AJGothus ACoyet C 3 a (1618). Bælter JesuH 5: 700 (1759; metonymiskt). Schartau Pred. 520 (1807).
3) (utom i a numera bl. tillf.) till 5: oskuld (se d. o. 2); oskuldsfullhet; ren(hjärten)het; äv. personifierat. The (av Herodes dräpta barnen) dödde i theras oskyldigheet. Prytz Gyllenstiärna C 1 b (1651); jfr 2. Verelius 204 (1681). Posten 1769, s. 894 (personifierat). särsk.
a) (fullt br., med ålderdomlig prägel) i uttr. oskyldighetens (ngn gg äv. människans oskyldighets) tillstånd, förr äv. stånd, om det oskuldsfulla tillstånd vari de första människorna enl. bibelns berättelse levde före syndafallet; äv. allmännare l. bildl., om tillstånd som präglas av oskuld l. menlöshet; förr äv. i uttr. första oskyldigheten l. världens första oskyldighet, om oskuldstillstånd som tänk(t)es ha existerat under det första skedet i mänsklighetens historia. Dalin Arg. 1: 114 (1733, 1754: i oskyldighetens stånd). Mörk Ad. 1: 381 (1743: verldenes första oskyldighet). Folket lefde .. gerna längre i första oskyldigheten, innan välluster tagit så öfverhanden. Dalin Hist. 1: 99 (1747). Nohrborg 444 (c. 1765: i människans oskyldighets tilstånd). Norbeck Theol. 38 (1840). Sylwan ModPress. 24 (1906; bildl.).
b) oskuld (se d. o. 2 a); kyskhet, renhet; förr äv. i uttr. vara stadd i sin oskyldighet, (ännu) vara (ung o.) oskyldig (se d. o. 5 a). Palmfelt Molière 4 (1738: stadd). Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 290 (1854).
c) till 5 c; särsk.: harmlöshet, oförarglighet; stundom äv. konkretare, om oskyldigt nöje o. d.; i sht förr äv.: oskadlighet (jfr oskyldig 5 c γ). Medlets, medicamentets .. oskyldighet. Murberg FörslSAOB (1791). Ungdomen har vuxit ifrån dessa oskyldigheter (dvs. folkdanser, folklekar o. d.). LfF 1903, s. 126.
d) (numera knappast br.) mer l. mindre metonymiskt (jfr c), om oskuldsfull(a) person(er) l. menlös(a) varelse(r); jfr o-skuld 3. Mörk Ad. 1: 76 (1743). JGOxenstierna 5: 31 (c. 1817).
Ssgr: oskyldighets-ed, r. l. m. (†) till oskyldighet 2: ed varigm ngn försäkrar sig vara oskyldig till ngt; jfr värjemåls-ed. Stiernman Com. 1: 618 (1614).
Spoiler title
Spoiler content