publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSYNSLIG, adj. [jfr osynlig] (†) = osynlig 2. Är .. (klistret) magert .. blifver (garnet) slätt; men Lärftet tunt och osynsligt. Törnsten Linnel. 7 (1787). —
OSYNT, p. adj.1 (†) som icke varit föremål för syn, icke synad. Då han öfvertagit prestgården ”oinventerad och osynt” efter sin fader. Hagström Herdam. 3: 407 (cit. fr. c. 1670). —
OSYNT, p. adj.2 (†)
1) [jfr sv. dial. osynt, sällsynt] icke sedd; som icke påträffats (ngnstädes), som icke förekommer (ngnstädes). Detta tilförna i Sverige osynta Gräs fants i Aghmyrorne. Linné Gothl. 234 (1745). Lejon .. som äro aldeles osynte hos oss. Biberg Linné Oec. 76 (1750). DZHallman (1757) hos Linné Bref I. 6: 428. jfr: (Sv.) Något mörkt, oklart, osynt, (lat.) obscurius, illiquidius. Verelius 301 (1681).
2) ss. adv.: utan att bli sedd; i hemlighet, oförmärkt, förstulet. Stiernhielm Fateb. E 3 a (1643). Verelius 195 (1681). —
OSYRAD, p. adj. [fsv. osyrdher] icke surgjord, icke syrad. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 49 (om tyg vid färgning). Smör af osyrad grädde. Grotenfelt Mejerih. 148 (1886). LB 3: 598 (1906). särsk.
a) (i sht i bibliskt spr. l. om folkliga förh. i vissa trakter) om bröd (l. deg): som icke syrats (gm att degen tillsatts med surdeg); om bröd äv.: som bakats av ojäst deg. VarRerV 28 (1538). Osyrat brödh. 2Mos. 12: 8 (Bib. 1541). Judiskt Påskbröd (osyrat) har i dag inkommit. SvD(A) 1927, nr 99, s. 9 (i annons). Osyrat tunnbröd. Fahlgren SkellH 22 (1945; om förh. i Västerbotten). särsk.
α) i uttr. det osyrade brödets högtid o. d., om en israelitisk fest som enl. bibelns föreskrift skall firas på våren med vissa offer o. med ätande av osyrat bröd. 3Mos. 23: 6 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Nilsson FestdVard. 163 (1925).
b) (tillf.) bildl.: icke präglad av surmulenhet l. misshumör l. dyl.; jfr mag-sur 2; jfr a β. Skämtet är tillräckligt godmodigt att framkalla osyradt bifallslöje äfven hos dem skämtet gäller. Fröding Eftersk. 2: 75 (1897, 1910). —
OSYTEN, adj. [sv. dial. osyten, vårdslös m. m.; till syta] (†) vårdslös, liknöjd, pliktförgäten. Osytne och otrogne Händer. Brahe Oec. 48 (1581; uppl. 1920). —
OSYTLIGEN, adv. [ytterst till syta] (†) på ett vårdslöst l. pliktförgätet sätt. Brahe Oec. 70 (1581; uppl. 1920). —
OSÅDD, p. adj. (o- 1546 osv. u- (v-) 1539—1540) [fsv. osadher]
1) (mera tillf.) om säd o. d.: som icke såtts (av människohand, utan växer oberoende av mänskligt åtgörande). Murberg FörslSAOB (1791). Rundt omkring bär jorden af sig sjelf, / en osådd skörd. Tegnér (WB) 5: 55 (1824). Östergren (1934).
2) om jord(område), i sht åker: obesådd. G1R 12: 253 (1539). Väl ligger osådd mången teg, / Och mången gård står tom. Snoilsky 2: 90 (1881). Segerstedt Händ. 156 (1919, 1926). —
OSÅGAD, förr äv. OSÅGEN, p. adj. (o- 1624 osv. u- (v-) 1547) om virke l. timmer o. d.: icke sågad (till bräder l. bjälkar osv.); om ved: icke uppsågad (i lämpliga längder l. dyl.). G1R 18: 392 (1547). TLev. 1892, nr 23, s. 1 (om ved). Osågat virke. SFS 1922, s. 322. —
OSÅLD, p. adj. [fsv. osalder] icke (för)såld; icke avyttrad. OPetri Tb. 66 (1525). Siwertz Varuh. 140 (1926). särsk. (†)
b) i uttr. söka att hava ngt osålt, söka undvika att sälja ngt, söka behålla ngt. AOxenstierna 1: 345 (1630). —
OSÅNGBAR3~02, äv. ~20. omöjlig att sjunga; icke sångbar; onjutbar då den sjunges. CFDahlgren (1826) hos Thomander TankLöj. 147. —
OSÅR, n. [sv. dial. osår] (†) elakartat l. ont sår; varigt sår; möjl. äv.: böld; jfr o- 2. Itt öpet flytande osåår. LPetri 2Post. 284 a (1555). (Lat.) Apostema, .. (sv.) Böld, osåår. VarRerV 21 a (1579). Schroderus Comenius c 12 b (1639). —
OSÅRAD, p. adj. som icke fått ngt sår; icke sårad, oskadd, som är utan blessyrer. Cellarius 225 (1699). Schulze KanadPrär. 226 (1931). särsk. (i vitter stil) bildl.; förr särsk. om ära l. oskuld o. d.: ofläckad, intakt. Murberg FörslSAOB (1791). Romas .. ära står osårad .. qvar. Emanuelsson Plut. 4: 319 (1845). Segerstedt Spalt. 234 (1929, 1933). särsk. (†) om samvete: ren. Sahlstedt (1773). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSÅRBAR3~02, äv. ~20. som man icke kan tillfoga (ngt) sår; icke sårbar; ”hård”; äv. bildl., särsk.: som icke lider psykiskt men av ngt, som fientliga ord l. handlingar o. d. icke bita på. Hasselroth Campe 259 (1794). (Oden) kan vattenösa en ungersven och göra honom osårbar. Wisén Oden 47 (1873). Andræ JagTror 145 (1947; bildl.). särsk. (†) i uttr. osårbar av ngn l. ngt, som ngn l. ngt icke kan såra. Osårbare af all verlden. Bergstedt Öfv. 5 (1845).
OSÅRLIG, adj. [till såra] (†) osårbar. Lind (1749; under unverletzlich). AJourn. 1815, nr 274, s. 4. —
OSÅT l. OSÅTE, adj. (o- 1559—1868. u- (v-) 1627. -såt c. 1755—1868. -såte c. 1600—1784. -såta (-tt-, -e), pl. 1559—1627) [fsv. osatter, motsv. isl. úsáttr] (†) osams, oense (se d. o. 3), ovänskapligt stämd; som är ovän (till ngn); vanl. i pl.: osams, gramse på varandra, som äro ovänner; särsk. i uttr. bliva osåta, bli oense, bli ovänner. LPetri Kr. 90 (1559). At the sinemellenn hade blefuet osåthe, och kommet tilhope i wapneskipte. 3SthmTb. 1: 109 (1593). Han hade slagit sin granna .. några blånader .. thå the både gingo osåthe .. hem. BrobgDomb. 28/2 1604. Schenberg (1739). särsk. med singulart huvudord, i uttr. osåt(e) med ngn, osams med ngn, som är ovän med ngn. Huru de kunde göra mig osåte / Med min Broder. Carl IX Rimchr. 59 (c. 1600). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 364 (1868). —
OSÄGBAR3~02, äv. ~20 l. 040, adj. (i vitter stil)
1) som man saknar ord för, som man icke kan uttrycka l. beskriva i ord; äv.: outsäglig, obeskrivlig; i sht för att beteckna ngt ss. utan motstycke vackert l. sublimt l. stämningsfullt o. dyl. l. ss. så översvinnligt att inga ord räcka till för att uttrycka dess innebörd. Spongberg Soph. 45 (1866; ss. adv.). Osägbar smuts. Wachtmeister MedelhSk. 34 (1884). Det mystiska och osägbara i konsten. Söderhjelm Runebg 2: 398 (1906). All kvällens frid / och osägbara skönhet. Jändel HedHav. 74 (1925).
2) (tillf.) som icke kan utsägas; som man icke kan säga. FoU 16: 54 (1902). Vad han tänkt att yttra en stund tillbaka tycktes honom nu osägbart. Mörne KlasK 113 (1923).
Spoiler title
Spoiler content