[fsv. otror; jfr d. utro, ävensom t. untreu; av O- 1 o. TRO, adj.]
(†) otrogen; trolös. Then otroo och förrädelig man. Svart Gensw. H 2 b(1558; om ärkebiskop Trolle). Att (hon) .. war Tomas Wederborg otro, tå hun honum tiente. VRP 1617, s. 376.— särsk. i uttr. vara otro med ngt, vara opålitlig i skötandet av ngt. (Om) han otro är med K. M:tz fiske. G1R 22: 142(1551).
