O- ssgr (forts.):
OTRODD, p. adj. (numera knappast br.) icke trodd. HSH 9: 184 (1639). Om icke några års frihet för de ringaste undersåtar en gång får uppdaga den otrodda sanningen. Chydenius 408 (1779). —
OTROENDE, förr äv. OTROENDES, p. adj. (-ende 1623 osv. -endes 1641)
1) (föga br.) icke troende; som saknar tro; full av otro; särsk. i fråga om saknad av kristen tro. Så mistroende och otroende, som vår tid är, inbillar man sig likväl, at hafva förnuft. Lagerbring 1Hist. 1: 509 (1769). Märkvärdigt med dessa otroende männer; man skall nästan alltid finna, att de söka sig fromma hustrur. AnderssonBrevväxl. 2: 305 (1850). Modin Pascal 168 (1890).
2) (†) som man icke kan tro på l. vänta sig; om person: icke trovärdig; om sak: otrolig. (Den) aldeles otroende, owäntande .. wälplägningen (vid begravningen). Wallius Bielke A 6 a (1623). Otroendes karlar. BtHforsH 3: 165 (1641).
