publicerad: 1951
OTÅLIG ω3~tå2lig, adj. -are. adv. -A (†, Linc. Nn 3 a (1640), Serenius Ee 3 a (1757)), -EN (†, Linc. (1640), Ekblad 3 (1764)), -T (Hamb. (1700) osv.).
Ordformer
(-tol- (-th-) 1536—1868. -tolel- 1640—1791. -toll- 1536—1682. -tål- (-hl-) 1544 osv. -töl- 1594. -ig (-gh) 1536 osv. -ug (-gh) 1536—1541)
Etymologi
1) (†) som icke tål vid l. kan uthärda ngt; ömtålig; känslig (för ngt). Linc. Nn 3 a (1640). (Renarnas) horn .. (äro) mycket öm- och otolig, i synerhet när the äro Luden. Broman Glys. 3: 234 (c. 1730). När vi om vintertiden .. dricka varm dricka, bli vi deraf långt otoligare mot kjölden. Linné Diet. 2: 135 (c. 1750). Kolmodin Liv. 3: 313 (1832).
2) (†) som icke kan uthärdas, outhärdlig, olidlig. G1R 16: 559 (1544). Någhra bekomme stoor swede och otåligh wärck medh Pestilentzien. Berchelt PestOrs. G 3 a (1589). Sådane intriger (äro) otåliga. HT 1918, s. 195 (1809).
3) som har svårt att fördraga (ngn l. ngt) l. att förlika sig med (ngt) o. som därför får känslor av olust, som icke kan tåla (ngn l. ngt).
a) (†) i fråga om stark olust: förargad, harmsen, förbittrad, upprörd, äv.: starkt missnöjd; särsk. i uttr. vara otålig av l. med l. på l. vid l. över ngn l. ngt. Min son kasta icke bort herrans tuctan, och war icke otolligh offuer hans straff. SalOrdspr. 3: 11 (öv. 1536; Bib. 1917: förargas icke). Folcket giordes otolugt. 4Mos. 11: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: knorrade). Al den stund iag förnimmer, att M. Jonas är otolig medh thet stora arbeted. OxBr. 12: 39 (1621). Att Rikzens Rådh wore swåre otålige, att .. (adeln) icke wele contribuera till legationens afferdande. RARP 1: 167 (1632). (Ett brev) hwar af min nådigaste Herre kan see om jag intett har fog att wara otålig på denna syndaren. KKD 12: 145 (1702). Skåningarne, otålige vid .. (de holsteinska grevarnas) förtryck, uppreste sig. Geijer SvFolkH 1: 206 (1832). Dalin (1853).
b) i fråga om lättare olust l. irritation: irriterad; stundom övergående i 4. Vara otålig på ngn, vara smått förtretad på ngn. Vara otålig över ngt, förr äv. över ngn. Iagh är otåligh öfver migh siälfv (för att jag icke sköter brevväxlingen så, som jag önskar). Carl XII Bref 138 (1715). Jonas .. skakade otåligt av sig hennes hand. Siwertz JoDr. 33 (1928). (Samvetsförebråelserna) gjorde honom otålig. Hellström Malmros 31 (1931).
4) som har svårt att bevara tålamodet l. som förlorar tålamodet i sht under väntan på ngt; som icke ger sig till tåls; äv. i utvidgad anv., om ansiktsuttryck, kroppsrörelse, sinnesrörelse o. d. Han blev otålig över att resan gick så långsamt (jfr 3 b). Wärcket blefwo förstort, och den gunstige Läsaren kanskie otolig (om flera namn på guden Tor skulle behandlas). Rudbeck Atl. 3: 496 (1698). I otålig väntan på den började sångens fortsättning. Arnell Moore LR 2: 17 (1830). ”Nå, hvad säger ryttmästaren?” frågade otåligt Henriette. Carlén Repr. 314 (1839). De otåliga stegen. Siwertz JoDr. 48 (1928). — särsk. i förb. med prep. efter l. med inf., övergående i bet.: som på grund av spänd väntan håller på att förlora tålamodet, högst ivrig (på l. efter ngt). Knöppel Ön 27 (1748). Redan samma afton började jag blifva otålig efter svar. De Geer Minn. 1: 102 (1847). De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp. Stiernstedt Liw. 8 (1925).
Avledn.: OTÅLIGHET, r. l. f. [fsv. otholughet]
2) till 3.
a) (†) till 3 a: förargelse, förtrytelse, harm; äv.: (starkt) missnöje. See til, om icke otoligheet haffuer rördt tigh j qwalena. Job 36: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: vrede). Till Raffval Larson om knechternes otoligheet med sin bespijsning på Ålandh. G1R 27: 269 (1557). Dalin (1853).
b) till 3 b: irriterad sinnesstämning, irritation, otåligt humör. Weste (1807). Konungen, som med otålighet upptog Höpkens föreställningar, afhörde alltid med godhet hvad C. Scheffer hade att anmärka. 3SAH 6: 112 (1891).
3) till 4. Brinna av otålighet. Vänta på ngt med stigande otålighet. Ehrenadler Tel. 99 (1723). Beherrska sin otålighet. Rydberg Ath. 159 (1859). Otåligheten att få slut var .. stor. De Geer Minn. 2: 19 (1892).
Spoiler title
Spoiler content