publicerad: 1951
OVÄDER ω3~vä2der, n.; best. -dret; pl. =.
Ordformer
(-veder (-dh-) 1583. -vedder (-ue-) 1583. -väder (-dh-) 1526 osv. -väer 1674. -vär (-äh-, -ää-) 1642—1724)
Etymologi
om svårt l. fult l. otrevligt l. hindersamt väder; företrädesvis om stark blåst i förening med (riklig) nederbörd; äv. (mera tillf.) om storm (utan nederbörd) l. om kraftigt l. våldsamt rägnande l. snöande l. haglande (utan starkare blåst); ofta i individuell anv., om enskilt fall av dylikt väder. Ett svårt, kraftigt, hårt, våldsamt, häftigt, gräsligt, rysligt, förskräckligt, fruktansvärt, starkt (förr äv. stort) oväder. Det var ett svårt oväder l. ett svårt oväder rasade i går över slätten. Ovädret tilltog allt mer under dagens lopp. Jag är rädd att det blir l. att vi få oväder rätt snart. I vilket ögonblick som helst kunde ovädret bryta ut l. löst. Överallt där ovädret dragit fram såg man spår av dess värkningar. Det drar ihop sig till o-väder. Riva ner l. upp oväder (skämts.). Thet bliffuer owädher j dagh, ty ath himmelen är rödh och olustugh. Mat. 16: 3 (NT 1526). Thet är stoort owädher. Helsingius Hh 7 b (1587). Oväder Bröllopsdagen förebådar ett olyckligt äktenskap. VetAH 1804, s. 82. År 1846 började (i Sundalen i Norge) ett svårt oväder med starkt snöfall den 12 Februari och fortfor i flera dagar. Berlin Lsb. 274 (1852). Stig stod nere vid sjön när ovädret började. Ahlin Jungfr. 156 (1947). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Effter owädher läter tu åter skijna solena. Tob. 3: 22 (Bib. 1541). Owäder giör Hunden sporlöös. Grubb 660 (1665). Gamla sår ömma vid oväder. Granlund Ordspr. (c. 1880). Efter oväder skiner solen klarast. Därs. — särsk. (†) i uttr.: The såå wädher, och skola vpskära owädher. Hos. 8: 7 (Bib. 1541; ännu i öv. 1840; Bib. 1917: Vind så de, och storm skola de skörda).
b) i jämförelser, för att beteckna att ngn far med hög fart l. far våldsamt fram o. d. Jolin Kom. 22 (1845). Jag for in som ett oväder. Åkerman-Tudeer BlondIdeal. 100 (1925).
c) (i fackspr.) oeg., om kraftiga atmosfäriska störningar, som påvärka magnetiska instrument o. radioapparater. Ett magnetiskt oväder. Moll Fys. 3: 13 (1899). Ovädret i etern. SvD(L) 1926, nr 112, s. 8.
d) bildl.; jfr STORM. Itt förskreckelighit o-wädher (skall) falla the ogudhachtigha offuer hoffuudhet. Jer. 23: 19 (Bib. 1541). Lögner och förtaal är itt helwetitz owäder, hwilket enom grufueligen förderffuar. Bullernæsius Lögn. 445 (1619). Ett andligt oväder, hvars centrum någon tid var A. Strindberg. 2NF 32: 784 (1921). — särsk.
α) om vredesutbrott l. gräl l. bråk o. d. Wetterstedt ConvOrdb. 145 (1822). Fru Cartelius frös till is, Lydia log som alltid då det drog ihop sig till oväder. Heerberger Dag 56 (1939).
β) om våldsamma angrepp l. upphetsad stämning o. d. mot en enskild person. Atterbom Minn. 49 (1817). Det oväder, som länge hängt öfver Armfelts hufvud, var .. ej långt ifrån sitt utbrott. Tegnér Armfelt 2: 141 (1884). Lagerlöf Jerus. 1: 112 (1901).
γ) om våldsamma, stormiga, oroliga (o. farofyllda) politiska händelser l. förhållanden, t. ex. krig, uppror l. inre oroligheter i ett samhälle. HC11H 14: 134 (1680). Om Engelland skulle något företaga uti norden, tyckes vara för denna cronan nödigt at stilla ovädret uti söder. Höpken 2: 137 (1749). Likt pamperos och tornados dra de politiska ovädren fram. Martin PampL 208 (1930).
Ssgr: A (numera bl. tillf.): OVÄDER-BÅDANDE, -SKY, -SPÅMAN, se B.
-BÅDANDE, p. adj. (oväder- 1923—1926. oväders- 1887 osv.) som bådar oväder. Ovädersbådande kramsfågel. Santesson Sv. 142 (1887). Oväderbådande moln. Risberg Goethe HoD 311 (1926). särsk. bildl., till d. De ovädersbådande tecknen i Stepan Michajlovitsj' uppsyn. Wester Aksakov Fam. 45 (1911). —
-CENTRUM. meteor. cyklon (se d. o. 1 b), lågtryck, barometerminimum. Rubenson Meteor. 72 (1880). Ett oväderscentrum norr om Island rör sig åt nordost. DN(A) 1948, nr 352, s. 22. särsk. bildl., till d. Jakobinernes klubb, som varit skräckväldets stora oväderscentrum. Hedin Rev. 196 (1879). —
-DIGER. (i vitter stil) ovädersfylld; jfr rägn-diger; äv. bildl., till d. Ovädersdigra tider. Centerwall Hellas 142 (1888). Ovädersdigra moln. Roosval Schmidt 71 (1896). —
-FYLLD, p. adj. (i sht i vitter stil) om luft, moln o. d.: som för med sig oväder; äv. om dag o. d.: fylld av oväder; äv. bildl., till d. SvH 4: 290 (1904; bildl.). Hallström Halbe Io 371 (1918). —
-FÅGEL. fågel som anses med förkärlek flyga omkring i oväder l. vars speciella beteende l. uppträdande på en plats vid ett visst tillfälle tas ss. tecken på ett annalkande oväder; jfr storm-fågel; äv. bildl. NorrlS 1—6: 111 (1802). Fruktan att stöta upp ovädersfåglar pressade alltmera ner stämningen. Strindberg Hafsb. 239 (1890). Högberg Vred. 3: 195 (1906; bildl., om person). särsk. ss. benämning på storskarven. Hortling Fågelnamn 157 (1944). —
-KÄNNING. känning av (ett annalkande l. pågående) oväder, som tar sig uttryck i smärtförnimmelser, irritation o. d.; jfr -sjuka. Mörne SolÅterk. 10 (1920). —
-MOLN. (mörkt) moln som för med sig oväder; äv. bildl., till d. Backman Reuter Lifv. 2: 339 (1870). Boye Ast. 24 (1931; bildl.). —
-SJUKA. tillstånd av illamående, smärta, irritation, nedsatt arbetsförmåga o. d., förorsakat av ett (annalkande l. pågående) oväder. Hygiea 1938, s. 33. —
-SKADE-FÖRSÄKRING. försäkr. försäkring (se d. o. 2) mot skador åstadkomna av oväder; jfr hagelskade-, stormskade- o. rägn-försäkring. SvUppslB (1934). —
-SKY, r. l. m. (oväder- 1887. oväders- 1875 osv.) jfr -moln; äv. bildl., till d. (Cavallin o.) Lysander 225 (1875). På pannan, som ljusnade nyss i byn, / Man åter varsnat oväderskyn. Snoilsky 4: 44 (1887). —
-SPÅMAN. (oväder- 1883. oväders- 1749—1892) person som spår oväder; förr äv. oeg., om fågel o. d. vars uppträdande på en plats l. speciella beteende vid ett visst tillfälle togs ss. tecken på ett annalkande oväder. Hasselquist Resa 4 (1749). —
-STÄMNING. (dyster, tryckande) stämning som råder under ett pågående l. inför ett annalkande oväder; vanl. bildl., till d. Solnedg. 3: 181 (1912). Det rådde ovädersstämning när förhandlingarna började. Gummerus JägAktiv. 236 (1927). —
-TECKEN. ovädersbådande tecken; äv. bildl., till d. Hyltén-Cavallius Lif 145 (1848; bildl.). UVTF 28: 19 (1881). —
-TID. (numera bl. tillf.) tid då oväder rasar. Takitt (på kyrkan är) sleett förruthitt att folck i owedhers tÿdh kan icke wara ther inne. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 22 (1583). —
-TUNG. (i vitter stil) om luft: som är så tung o. tryckande som den är strax före ett oväder; äv. bildl., till d. Vid de gemensamma middagarna blef luften oväderstung. Lundegård Prom. 2: 111 (1893). —
(d α) -UPPSYN~20 l. ~02. (mera tillf.) uppsyn som vittnar om att man är arg, i humör att gräla o. bråka o. d. Mellin Nov. 3: 129 (1851, 1867). VFl. 1908, s. 133.
Avledn.: OVÄDERSAKTIG, adj. som har karaktären av l. liknar ett oväder; äv. bildl., till d. Ullman FlickÄra 84 (1909; bildl.). En höstdag .., då det var litet ovädersaktigt. Reuter 2: 82 (1922).
Spoiler title
Spoiler content