publicerad: 1951
OVÄSEN ω3~vä2sen, n.; best. (numera knappast br.) -et (Hertzberg Canth Lifsb. 2: 14 (1886), LoW (1911)); pl. (numera knappast br.) = (AOxenstierna Bref 4: 176 (1645), Östergren (1934)); l. (utom i sg. best. numera mindre br.) OVÄSENDE ω3~vä2sende, n.; best. -et; pl. (numera föga br.) -en (Fryxell Ber. 7: 110 (i handl. fr. 1635), Östergren (1934)); förr äv. OVÄSEND, n.; best. -et; pl. = (RP 8: 193 (1640)).
Ordformer
(-en 1645 osv. -end 1640—1708. -ende 1633—1940. -endet, sg. best. 1629 osv.)
Etymologi
[liksom d. uvæsen o. nor. uvesen av t. unwesen, av mht. unwesen, av un- (se O-) o. wesen (se VÄSEN(DE))]
2) (†; jfr dock slutet) om otillbörligt l. klandervärt l. skadligt förhållande l. tillstånd l. skick l. handlings- l. levnads- l. tänkesätt l. otillbörlig l. klandervärd l. skadlig värksamhet o. d.; stundom liktydigt med: oreda, stundom med: oskick; äv. om ngts onda väsen l. natur; jfr O- 2. RP 3: 177 (1633). Nar han merckt något sadant owäsende i sitt huus, nämbl. att hust. Maria höll af en annan. HärnösDP 1693, s. 27. Titus Vespasianus kom .. och alt förstörde (hos judarna), at thet intet blef något regemente mer, vtan alt råkade i idel owesende, förbistring och elende. Swedberg Dödst. 469 (1711). Däruti består det ondas oväsende, att det förstör sig själft. Bremer 1: 122 (1832). Att Gustaf Vasas son ämnar bereda det papistiska oväsendet smygvägar hit igen. Paul KarinMånsd. 30 (1899). (Sultanen Abd-ulAziz) förklarade sig vilja inskränka harem med allt dess oväsen. 2NF 1: 28 (1903). — särsk. om övernaturliga, onda väsens grasserande l. huserande; ofog l. skada som utövas l. vållas av dylikt väsen; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 4, företrädesvis i uttr. [jfr t. sein unwesen treiben] driva sitt oväsen, husera, grassera. Forsström Dagb. 146 (1801). I hemmanet upstådda spökerier och nattliga oväsenden. Rääf Ydre 1: 100 (1856). När .. barnet första gången lägges .. (i vaggan), säger modern till det osynliga trössale (dvs. troll), som kan ha lust att ställa till oväsen (osv.). Wigström Folkd. 2: 220 (1881); jfr 3 b slutet. Där trollen ansågos driva sitt oväsen. Östergren (1934).
3) [specialanv. av 2] om krig l. strid l. bråk o. d.
a) (†) krig; fejd; ofred, krigsoroligheter; äv.: uppror, upplopp; äv. om sjöröveri l. kaperi. K. Mtz breff till Churfursterna j Tysklandh, om thz Tyska owäsendett. RARP 1: 107 (1629). Dheras (dvs. engelsmännens) innerlige (dvs. inre) een gångh opwuxne owäsende. Därs. 8: 180 (1660). Blifva upproriske och företaga oväsende till både egen och rikets skada. Fryxell Ber. 6: 127 (1833; efter handl. fr. c. 1625). Hildebrand Medelt. 1: 610 (1884; om sjöröveri). Cannelin (1921).
b) strid(igheter) l. tvist(igheter); bråk, oroligheter; krakel, slagsmål; äv.: rabalder, uppståndelse; numera bl. (med mer l. mindre tydlig anslutning till 4) med bibegrepp av bullersamhet l. larmande o. d.; förr äv. övergående i bet.: trakasserier. RP 8: 193 (1640). (En kvinna som anklagades för resor till Blåkulla) beklagade vice häradshövdingen Johan Andersson stå efter hennes hemman, och därför är henne sådant oväsende av hans folk påkommet. NorrlS 14: 136 (1674). (Oaktat en kyrkoordning antagits 1571) så fölgde doch straxt ther på thet Liturgiske owäsendet. Kyrkol. 1686, Föret. s. 3 b. Stöflers Almanacka (vari han förutspådde en allmän syndaflod) förorsakade .. mycken oro och owäsende. Block Progn. 21 (1708). Blir det oväsen, reser jag min väg. Jag är här för affärer och ämnar inte lägga mig i andras tvister. Janson CostaN 1: 68 (1910). Vid den tiden uppstod ganska mycket o-väsen angående ”den vägen”. Apg. 19: 23 (Bib. 1917). jfr STUDENT-OVÄSEN. särsk. i uttr. ställa till, i sht förr äv. göra oväsen (jfr 4), ställa till l. vålla bråk l. oroligheter l. rabalder; äv. bildl., med sakligt subj. Lindestolpe SuurbrFr. 32 (1718; bildl.). Richardson Krigsv. 1: 263 (1738: giordt). Fosterföräldrarna (till gökungen) märka ingenting (när gökägget lagts i deras bo) eller — om de göra det — bry de sig ej om att ställa till oväsen. Ericson Fågelkås. 1: 105 (1906).
4) [utvecklat ur 2 o. 3] larm (se d. o. 7), buller (se d. o. 1), väsen; stoj; oljud. Föra l. ställa till, äv. (vard.) hålla, i sht förr äv. göra oväsen (jfr 3 b slutet). Kyrkol. 3: 5 (1686). Envallsson Niugg 53 (1784: giorde). Oväsende af jägare, musikanter och hundkoppel. Almqvist Amor. 15 (1822, 1839). Blanche Våln. 459 (1847: hålla). En aktersnurra långt ute på en fjärd åstadkom ett oanständigt oväsen. Krey-Lange KolumbÅterk. 143 (1933). — särsk. [möjl. delvis utvecklat ur 3 b] bildl.; särsk. om (tidnings)polemik o. d.; förr äv. i uttr. driva oväsende, göra väsen av sig; jfr 2 slutet. Den Jurnalisten .. som nu på en tid drifvit så mycket oväsende i den Grekiska Litteraturen. Polyfem III. 3: 2 (1810). (Politikerna i USA) ha inte suttit länge .. (i ledande ställning), förrän det blir ett mummel och oväsen och till sist ett skrik om korruption. Hallström Händ. 177 (1927).
Avledn.: OVÄSNAS, v. dep. (mindre br.) till 4: föra oväsen, larma, väsnas. Johansson HomOd. 9: 403 (1844). En säckpipare som går utanför hotellet och oväsnas. Barthel Sill 102 (1929).
Spoiler title
Spoiler content