SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2019  
VÄSEN 4sen, n.; best. -et; pl. =; l. VÄSENDE 3sende2, äv. 400, n.; best. -et; pl. -en (Boëthius Sedol. 175 (1782) osv.) ((†) = Dom. 2: 19 (Bib. 1541), Arvidi 10 (1651); -er, äv. att hänföra till sg. väsend, Gustaf II Adolf 1 (c. 1620: krijgzväsender), Boström Lag 63 (1845)); förr äv. VÄSEND, n.; best. -et; pl. -er (se ovan).
Ordformer
(vesend (w-, -dh) 16341648. vesende (w-, -sz-, -dh-) 15261741. vessende (w-) 1628 (: kriegs vessendet)1712. väsen (w-, -ää-, -sz-) 1548 osv. väsend (w-, -æs-, -än-, -dh) 1540–1820 (: wäsendheter, avledn.). väsende (w-, -æs-, -än-, -dh-) 1526 osv. väsender, pl. (w-) c. 1620 (: krijgzväsender)1845. väsendt (-æs-) 15271546. vässende (w-, -dh-) 15571685. wesen (wee-) 15891657. wäsand 1674 (i vers). wäsande 1526, 1619)
Etymologi
[fsv. väsende; jfr d. væsen, nor. vesen; av mlt. wesen(t) l. t. wesen (av mht. wesen, av fht. wesan); substantivering av VARA, v.1; jfr äv. fvn. vesa, vera. — Jfr VÄSENTLIG, VÄSNAS, VÄSNIG]
1) (†) om plats l. ställe där ngn befinner sig; vistelseort; ngn gg äv. i fråga om ngt sakligt: läge (se d. o. 4 (b)). (Visheten) är aff en herligh adel, hennes wesende är när gudhi. SalWijsh. 8: 3 (”8: 2”) (öv. 1536). (Eftersom svenskarna) hafwa offta widh thenna Stadens attaquerande lijdit stora förhinder, håller iagh icke för otienligit om iagh något lijtet förmäler om thes gamla wäsende, gräntzer och befästning. Widekindi KrijgH 374 (1671). Ett lustigt wäsend, ett saligit stand / Är på tina härlighets högra hand. Ps. 1695, 36: 8. — jfr FRÅN-VÄSENDE.
2) (†) tillvaro (se d. o. 1 (b)) l. (verklig l. sann) existens; äv. mer l. mindre bildl. At Menniskian här på jordenne ingen wahrachtigere stadh eller wäsend haffuer, än ett Blomster på Marckenne. Rauman Ryning 12 (1610). Så länge Menniskian wistas i thetta Förgängeligha wäsendet. Paulinus Gothus Pest. a 3 b (1623). (De världshändelser som inte angår mig är) blott nakna facta för minnet utan sammanhang sins emellan eller med mig, och utan allt väsende. 2SAH 5: 308 (1810). Hvem skulle väl .. tveka i valet derimellan att blott uttänka något godt eller att tillika gifva tanken lif och väsende i verkligheten? HT 1916, s. 99 (1820). Rom, som låg i djupet gömdt, / Står upp, så likt den bild, jag drömt, / Som om den gått / Utur min själ och väsen fått. Nyblom Bild. 5 (1864).
3) om (verklig l. tänkt) levande (o. tänkande l. kännande l. viljande) individ, varelse (se VARELSE, sbst.2 3 slutet); särsk. om tänkt l. föreställd varelse i mytologi l. religion l. folktro o. d. (särsk. i förb. med sådana ord som gudomlig l. högre); särsk. dels med särskild tanke på den själsliga l. förnimmande sidan hos människan (jfr JAG II 2), dels i sådana uttr. som (hela) ngns väsen (jfr 4); förr äv. om kropp (se b); äv. (numera bl. bildl. l. personifierat) om ngt sakligt som äger tillvaro l. existerar (i verkligheten l. för tanken); jfr 4. Gudh .. haffuer nw .. talat till oss genom sin son .. Huilken efter han är ha(n)s herligheetz skeen, och hans wäsandes clara beläte. Hebr. 1: 3 (NT 1526). (Kärleken) är ett wärk medh månge fund, / Han är ett wäsend vthan grund. Palmchron SundhSp. 213 (1642). Then heliga skrift lärer os, at i thet ena Gudomeliga wäsendet äro trenne personer .. : Fadren, Sonen, och then helige Ande. Spegel Pass. 21 (c. 1680). En outsläcklig eld uti mit väsend brinner. OBergklint i VitterhNöj. 3: 23 (1772). Indianerne uti Norra America .. erkänna et högre Wäsende; men tilbedja det ej. GT 1787, nr 89, s. 3. Hvarvid en verld blef väsende från tanka. Fahlcrantz 1: 35 (1835, 1863). Det är första gången i livet som jag inte ringer Markus trots att hela mitt väsen skriker av behovet att prata med honom. Bredow BaraInte 192 (2009). Sjöhästen, detta fascinerande väsen som alltid håller sig upprättstående och har svansen upprullad i en spiral. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 244 (2009). — jfr ANDE-, MELLAN-, NATUR-, SAGO-, SERAF-, SINNE-, SJÄLS-, SJÖ-, SKADE-, SKEN-, SKOGS-, SPÖK-, TROLL-, UR-VÄSEN m. fl. — särsk.
a) (†) materia (se d. o. 1 b) l. ämne; särsk. om vävnad (se d. o. 2 a slutet). Therföre hafwer Naturen Lungones Substans och Wäsend ringa och swampachtig förordnat. Lindh Huuszapot. 95 (1675). Hwarpå wärkarna (i förlossningens slutskede) ökades, och jag uthämtade mera än tu skålpund sammangrod wäsende, som såg ut, lika som en knippa hwita wijnbär. Hoorn Jordg. 2: 114 (1723). Et tort och kalckaktigt wäsende. VetAH 1739, 1: 163. Luft-krets kallas det flytande och genomskinliga väsende, som på alla sidor omgifver vårt jordklot. Bergman Jordkl. 2: 1 (1774). Dalin (1855). — jfr BARK-, MÄRG-, SALT-VÄSENDE m. fl.
b) (†) om människokropp; ngn gg äv. om annan fysisk kropp (se KROPP, sbst.1 5). (När ett ting) blifwer öfwerdragit (av ett slem), och får som een skorpa öfwer och vthom sig, så at .. hela wäsendet (blir) betäckt. UHiärne 2Anl. 78 (1702). Ty hwart Climat .. (gör) förändring i wårt tung-lag och Fysiska wäsend. Brunkman SvGr. 51 (1767). Linongen kring mit väsen samm, / Ej hvitare än runda armen. Widström ErotSång. 20 (1799). FCygnæus i Konstnärsbrev 1: 175 (1861).
c) i ä. filosofiskt fackspr. Deraf, att ett absolut ej kan vara sammansatt, följer således, att en sann substans måste vara ett enkelt väsen. Boström 1: 94 (c. 1830). Ideen om det absolut reala väsendet (den oändliga, eviga substansen) är den första absolut sanna och vissa. Boström 2: 69 (1838). Det i och för sig varande, väsendet, det verkliga i egentlig mening. Nyblæus Forskn. IV. 1: 28 (1895). — jfr ALL-VÄSEN o. ALL-VÄSENDE.
4) om ngns l. ngts inneboende l. väsentliga l. konstitutiva l. karakteriserande egenskaper, natur (se d. o. 1, 2) l. substans (se d. o. 1) l. essens l. kärna (se KÄRNA, sbst.1 3 c); särsk. i fråga om karakterisering l. beskrivning av människa l. annan varelse närmande sig l. övergående i bet. dels: sätt (se SÄTT, sbst.4 2) (att bete sig), uppträdande (se UPP-TRÄDA, v.2 2 b), dels: sinnelag l. sinnestillstånd, dels: personlighet (sådan den framträder gm (helheten av) beteenden l. egenskaper l. känsloyttringar o. d.); särsk. dels i sådana uttr. som hela (förr äv. allt) sitt l. ngns väsen (jfr 3) l. (ngts) innersta väsen l. till sitt l. ngns väsen, dels samordnat med det allittererande o. mer l. mindre liktydiga varelse (se VARELSE, sbst.2 2); ofta utan klar avgränsning från 3. (Människo)naturen vthan nådhe(n) (är) aff sigh sielff så oond, ath hon .. faller vthan återwendo vthi arghare wäsende. FörsprRom. 3 a (NT 1526). I alt sitt wäsende, så är .. (människan) ju en Träl. Frese VerldslD 125 (1725). Gif nu bara ackt på hela hans wäsende, och säg sedan, om wi icke hafwe orsak at älska den Sonen. Lagerström Holberg Jean 23 (1744). Rexins obändiga sinne och ohöfsade väsende. Höpken 1: 47 (1756). Fastän städse mer eller mindre plågad af sin gikt, hade Torstenson dock ett lugnt och jemnt väsende. Mankell Fältsl. 479 (1858). Vilka föreställningar man än må hysa om ljusets innersta väsen, därom äro alla ense att ljuset utgör en form av kraft, som kan förvandlas till andra krafter. Lidforss VäxtLiv 16 (1904). Jag vill inte påstå att jag är god eller ens rättvis till mitt väsen, men jag tror på sanningens styrka. Johnson DrömRosEld 268 (1949). — jfr LÖGN-, MÄNNISKO-, SLAV-VÄSEN o. RENOMMIST-VÄSENDE m. fl. — särsk. i ä. filosofiskt fackspr. Et tings naturliga förmögenheter utgöra altid desz wäsende: och hwart och et tings wäsende eller wäsentliga egenskaper äro också oföränderliga. Kölmark InlPhilos. 24 (1785). Är verkligen (enl. Rousseaus filosofi) friheten såsom fullkomlig obundenhet menniskans sjelfva väsende och såsom sådan ursprunglig och nödvändig, så (osv.). Claëson 1: 65 (1857). Oftast handlar vi som ofria automater; det är handlingar så att säga på ytan av vårt jag, vårt innersta väsen är då inte engagerat i handlingen. Marc-Wogau FilDiskuss. 160 (1955).
5) (†) tillstånd (se d. o. 3); särsk. i fråga om beskaffenhet hos ämne l. kropp o. d. (jfr TILLSTÅND 3 d); ngn gg äv. närmande sig l. övergående i bet.: situation (se d. o. 2); äv. dels i mer l. mindre pleonastisk förb. med stat (se STAT, sbst.3 I 2 d), dels ngn gg i fråga ngns l. ngts yttre (tillstånd). (När man dör måste själen) platt vthgåå vthur thet natwrligha wäsendet och vthi jtt nytt wäsende. OPetri 2: 224 (1528). At thet är beswärligit, .. til at vppehålla, fordra och främia i Regementet ett fredsampt och roligit wäsende, med mindre hwariom och enom wederfars lijka Rätt. Schmedeman Just. 143 (1615). Watnet (sägs) komma till sitt förra wäsende som förr war lijkasåsom bundit aff Winteren. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 359 (1689). Jag söker härwid icke mitt, utan Konungens interesse, warandes allenast sensibelt, om min dyrt förwärfwade reputation, hwilken, som nu wäsendet utser, alt för mycket exponeras (osv.). MStenbock hos Loenbom Stenbock 2: 275 (1710). I underdånighet bee Hans M:t at han ännu någon tid får blifva hos mig, at giöra sig underrättad om vårt inrijkes väsende. BrinkmArch. 1: 236 (1718). Hr Generalen Stenflycht .. bär sine egne hår, har det anseende och sådan simpel klädebonad, som behagar Allmogen, hvilken nog dömer efter utvärtes väsende. 2RARP 14: 133 (1743). Johansson Dagb. 3: 77 (1890).
6) († utom i b) verksamhet l. gärning; görande l. låtande l. handlande; leverne l. levnadssätt; särsk. dels i mer l. mindre pleonastisk samordning med sådana ord som handling l. verk, dels i förb. med sådana verb som (be)driva l. föra. Sende wij eder nogher Copier .. ther vthinnan i kwnne forfara sompth vthaff Söffuerin norbys veszendhe och handlingh. G1R 3: 317 (1526). (Folket i Jerusalem fick höra evangeliet, men) Alle bliffue wedh theres gambla wäsende och wart jngen forbätring aff. OPetri 2: 54 (1528). Ehuru ded och eliest ähr, så synes aff altt fiendens väsende, att deres consilia därhen gåå moste. AOxenstierna 7: 563 (1632). Prästerna skola .. i alt sitt wärck och wäsende, förhålla sig efter Pauli förmaning. Kyrkol. 19: 28 (1686). Allestädes förandes sitt ohyggeliga ogudachtiga wäsende. Münchenberg Scriver Får. 144 (1725). År 1518 kom en aflats-predikant till Schweitz och dref der sitt väsende med mycken oförskämdhet. Geijer I. 1: 317 (1845). Verldsligt väsende och sedeförderf hade äfven i klostren insmugit sig. Cornelius LbKyrkoh. 45 (1860). — jfr ANGIVAR-, PERUK-, SOLDAT-VÄSEN o. BOVA-, RACKEL-, SYNDA-VÄSENDE m. fl. — särsk.
a) ämbete l. syssla; verksamhetsområde. Att hvar en i sin städt, af hvad stand eller väsendh han och vara kunde .. hielpe theris rette utvalde regerende erfkonung. RA I. 1: 283 (1540). När vij anbiuda oss uti detta väsende för interponent. RP 8: 136 (1640). Gå jfrån Predickestolen till ett annat wäsende. VDAkt. 1657, nr 247. Mitt wesende är Meckaniken och skal chymien jemwel blifwa. Swedenborg RebNat. 1: 279 (1718). BenzelBr. XVI (1743).
b) ärende l. sak l. angelägenhet; särsk. (fullt br.) i sådana uttr. som (utan att) göra (stort) väsen av ngt, äv. ngn (särsk. (o. numera bl.) refl.), (utan att) göra (stor) sak (jfr SAK, sbst. 1 c) av ngt l. ngn (äv. sig) (äv. (o. numera i sht) med mer l. mindre tydlig anslutning till 8). Hwadh för itt Wäsende the föra för Rätta. Schroderus Waldt 64 (1616). Hwad behöfwer jag göra wäsende af det lappriet? Dalin Arg. 1: 29 (1733, 1754). Triewald, jag och B. Höpken kommo öfwerens att en afton gå till com(merseråd) Alström; wij berättade wårt wäsende, som honom hiertelig(en) behagade, och wij fingo där wårt hög-quarter. Linné Bref I. 2: 244 (1761). Det är olycksåret 1882, då Arabi Pascha gjorde väsen af sig i Egypten. PT 1908, nr 218 A, s. 3. Hon som lever ett liv i det fördolda utan att göra väsen av sig. UNT 27/5 2018, s. B8.
7) (numera i sht ss. senare led i ssgr) sammanfattande, om allt som hör samman med ngt som framgår av sammanhanget, särsk. (o. i sht) viss offentlig inrättning (ss. (organ l. verksamhet inom) stat l. kyrka l. försvarsmakt l. rättssystem o. d.) l. bransch; äv. om ordning (se d. o. 3) l. skick (se SKICK, sbst.1 1 a δ) (hos offentlig inrättning osv.); särsk. med framförställt attribut som anger vilken ordning o. d. som avses, särsk. med sådant attribut betecknande visst land l. rike (särsk. i fråga om (allt) sådant som är förknippat med l. den kultur som utmärker visst land, förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: stat); förr särsk. i sådana uttr. som dels det allmänna l. gemena väsendet, (helheten av) staten (med dess administration l. organisation o. d.), dels det mer l. mindre pleonastiska skick och väsende. OPetri 1: 475 (1528). Att Konungen i Danmark haffver altidh vinlagt sigh att bijlegga dedt Tyska väsendet. RP 6: 603 (1636). LandtMarskalken föredrogh, huru Skogarna äre een stoor SkattCammar, och ett dyrbart i det gemene wäsende; både till huus, och så mycket annat; särdeles för wåre Bergwärk. RARP V. 2: 102 (1655). Jagh kan .. icke förbijgåå att något förmäla om Academiske wäsendet, mäst alla Professores göra sin berömmelige .. flijt. BraheBrevväxl. II. 1: 189 (1661). Kunnandes wi .. ej annat märka, än hafwa .. (ständerna) försigtigt och wälment styrckt och rådt til det, som det allmänna wäsendet til gagn och goda ländt hafwer. HC11H 11: 38 (1680). Som Handelen och Siöfarten til sit skick och wäsende ganska mycket blifwit förändrad. PH 5: 2965 (1750). Teodoriks minister Cassiodorus .. strävade liksom sin herre att sammansmälta romerskt och germanskt väsen. Sylwan EurLittH 1: 10 (1910). — jfr AMBULANS-, ARMÉ-, ARRENDE-, BANK-, BEGRAVNINGS-, BERGS-, BILDNINGS-, BÅK-, KLOSTER-, LANT-, MYNT-, RELIGIONS-, RÄTTS-, SJÖ-, STADS-, STATAR-, TRYCKERI-, UNIVERSITETS-VÄSEN o. CIVIL-, REGEMENTS-, SLÖJD-, SPEL-, STIPENDIE-, STÄMPEL-VÄSENDE m. fl.
8) bråk l. uppståndelse l. orolighet l. ståhej o. d.; gräl l. träta; särsk. i uttr. göra väsen, skapa bråk l. ståhej; förr äv. allmännare, i fråga om ogynnsam tilldragelse; numera nästan bl. i slutet o. i uttr. mycket väsen för ingenting; jfr slutet o. 6 b o. OVÄSEN 3. Thet (är) af .. (kungen) en synnerlig förnuftighet i thenna tiden med ett godt skick wilja så wäl stadfästa christendomen, att han något här efter för något bistert wäsende skull icke skulle förfalla. KyrkohÅ 1931, s. 222 (1540). Szå förundrer oss icke lithett, att thu i så motte haffwer myckitt wäsende medt bönderne .. slåendis och offörrättendis theem vdi monge motte. G1R 18: 416 (1547). En fästesuän hörde theras wäsändh, / Huru hon kundhe påcka snorcka och fräsan. DrSimon 1 (1627). Emedan Wij äre komne uthi Förfarenhet, huruledes någre af Ridderskapet och Adelen, när dhe skole giöra ett Bröllop, åth någon af dheres Tienstefolck, då dher til giöre så stoor omkostnadt och wäsende, som skulle dhe dheres egne Barn .. uthgiffta. Schmedeman Just. 393 (1664). Nu blir här ett väsende. 40 Regala gäll (dvs. pastorat) äro lediga. Choræus Bref 159 (1805). Hennes bästa roll blifver kanske ändå Beatrice i Mycket väsen för ingenting. Hedberg SvSkådesp. 206 (1884). Med desse liknelser skulle således framställas fåfängeligheten i allt världsligt prål och väsende. Moberg Rid 293 (1941). — särsk. i fråga om ljud: buller l. oväsen (se d. o. 4); särsk. i sådana uttr. som föra väsen, åstadkomma buller l. oväsen; i ä. språkprov ofta svårt l. omöjligt att skilja från huvudmom. Då hölle the et sådhant skick och wäsende slogho och bultade på portenn så at thet ähnnu wäl sÿnes märkie på porten. 3SthmTb. 3: 16 (1600). Thet är icke obekant, at om en loppa oförwarandes kommer in i örat, blifwer ther ett fahrligt wäsende, susar, surrar och wärker. Lindestolpe Matk. 31 (1714). Klockan elfva på förmiddagen väcktes mor Ingrid ur sina djupa tankar .. af ett beynnerligt väsende, skrik, hundskall .. och et skramlande åkdons hastiga rullande. Knorring Torp. 2: 91 (1843). I en hög och lummig rönn / föra kråkorna ett väsen, / som hörs ända ut på sjön. Lybeck Dikt. 1: 24 (1890). De utflugna (fågel)ungarna följa länge, och under ständigt väsende, föräldrarna och matas av dem. Rosenius SvFågl. 2: 111 (1922).
Ssgr: A († utom i -skild): VÄSEN-ART, -GEMENSKAP, -LIK, -LÖS, -SKILD, se B.
B (i allm. till 4): VÄSENS-ART. (väsen- 1900–1966. väsens- 1896 osv.) jfr art 3. AB 1896, nr 82 B, s. 2. ”I ett folks urgamla gudalära ligger det nationellas innersta kärna”, vadan det svenska folket genom studier av .. (Eddasångerna) bäst kan lära känna sin egen väsensart. VTid 1916, s. 3.
-BEFRYNDAD, p. adj. väsensbesläktad. SvKyrkH 5: 191 (1935). Det var två djupt väsensbefryndade naturer, som här möttes. 3SAH LVIII. 1: 32 (1947).
-BESLÄKTAD. till sitt väsen besläktad (med ngn); jfr -befryndad. Mjöberg Lb. 448 (1910). Med Vikingens och Odalbondens diktare kände sig Malmström starkt väsensbesläktad. 3SAH 51: 224 (1940).
-DRAG. jfr drag I 28. SvLittH 2: 5 (1919). Jag liknade min mor vars djupaste väsensdrag var just denna benägenhet för verklighetsflykt, för längtan till skönhet. Söderström Högkv. 76 (1968).
(3) -ENHET~02 l. ~20. enhet (se d. o. I 2, 3) med avseende på väsen; särsk. (o. i sht, relig.) om sådan enhet mellan Fadern o. Sonen (inom treenigheten); jfr -gemenskap. Melin JesuL 1: 85 (1842). Läran om Kristi gudom och väsensenhet med fadern. NF 16: 651 (1892).
-FRÄMMANDE. främmande (för ngn) med avseende på väsen. SvD(A) 11/3 1922, s. 9. Såväl Staaffs diktatoriska hållning inåt såsom partiledare som hans opportunism utåt voro väsensfrämmande för Adolf Hedin. Höglund Branting 1: 384 (1928).
-FRÄNDE. jfr frände 4. Rig 1936, s. 227. (Lektorn) krönte sin akademiska karriär med en förtjänstfylld avhandling om väsensfränden Gustaf Hellström. GbgP 19/2 1999, s. 19.
-FRÄNDSKAP~02 l. ~20. jfr frändskap 2 d. Landsm. 1911, s. 515. Någon starkare känsla eller väsensfrändskap förenade ej makarna. 2NF 26: 916 (1917).
-GEMENSKAP~020 l. ~002. (väsen- 19031946. väsens- 1862 osv.) gemenskap (se d. o. 1) med avseende på väsen; äv. (o. i sht, relig.) till 3, om gemenskap (se d. o. 3) mellan Fadern o. Sonen (inom treenigheten) (jfr -enhet). Den fulla väsensgemenskapen mellan Fadren och Sonen. GHT 1862, nr 62 B, s. 1. Det .. (vore) kriminalpolitiskt oriktigt att genom användande af endast till graden skilda rättsverkningar så att säga understryka de lindrigare brottens väsensgemenskap med de svårare. Thyrén StrafflRef. 1: 64 (1910).
-LIK. (väsen- 1904. väsens- 1916 osv.)
1) till 3: lik ett övernaturligt väsen l. (skirt) sagoväsen o. d. Strindberg GötR 184 (1904). Hennes väsenslika kroppspråk är ett med musiken och rösten. Sydsv. 28/11 2014, B18.
2) till 4: lik (ngn l. ngt) till sitt väsen; särsk. i reciprok anv. Karsten NaturfRel. 56 (1923). Att tio låtar som handlar om olika ämnen, går i olika tempon och är orkestrerade på olika sätt kan vara så väsenslika är imponerande. EskilstKurir. 12/10 2011, s. 22.
-LIKHET~02 l. ~20. [jfr -lik] likhet med avseende på väsen. Vannérus Metaf. 205 (1914). Orden är ett nytt bevis på hans önskan och behov att närma Goethe till honom själv, att känna en väsenslikhet. Werin Ekelund 1: 370 (1960).
(3, 4) -LÖS. (väsen- 18051957. väsens- 1916 osv.) som saknar form l. existens o. d.; särsk. i det mer l. mindre bildl. uttr. väsenslösa skuggor; ngn gg äv. närmande sig bet.: som saknar värde. JGOxenstierna 1: 110 (1805). Äro .. atomerna icke det verkliga själft, utan blott den möjlighet, på hvars grund det först bygges, så äro de i och för sig overkliga och väsenslösa. NordT 1879, s. 317. Åtskilligt, som kallas modernt och för tillfället berör sinnena samt utskrikes såsom märkvärdigt, är i själfva verket mycket väsenlöst, och till de väsenlösa alstren kan man tryggt räkna (osv.). PT 1896, nr 32, s. 3. Gå vi till 1200-talets riddarvisa, så bjuder den på ett vida konkretare innehåll och 1100-talets vishjältar verka därför vid en jämförelse som väsenlösa skuggor. Ek SvFolkv. 52 (1924).
-OLIK~02 l. ~20. olik (ngn l. ngt) till sitt väsen; särsk. i reciprok anv.; jfr -skild o. grund-olik. Ingen jämförelse i övrigt mellan Hugo Hamiltons och Fredrik Ströms arbeten, vilka ju beröra lokaliteter och sociala förhållanden, som äro rätt väsensolika. Rig 1941, s. 84.
Avledn.: väsensolikhet, r. l. f. väsensskillnad. Det var en outplånlig väsensolikhet mellan ädla och låga själar. Levertin Diktare 106 (1898).
-SKILD. (väsen- 1895 osv. väsens- 1898 osv.) till sitt väsen skiljaktig (se d. o. 3) från (ngn l. ngt); särsk. i reciprok anv.; jfr skilja V 11 o. -olik. GHT 1895, nr 298 A, s. 2. Århundradet företer två starkt väsensskilda perioder. 2SvKulturb. 5–6: 84 (1936). Ekonomierna i Europa är allt för väsensskilda för att kunna fungera med en enda valuta. GbgP 3/8 1993, s. 9.
-SKILLNAD. skillnad (se d. o. 16) med avseende på väsen; jfr väsensolikhet. Kants .. betydelsefulla teori, .. att det råder en väsensskillnad mellan konstnärens intuitiva skapande och vetenskapsmannens diskursiva tänkande. ANilsson hos Tegnér FilosEstetSkr. 64 (1913).
Avledn. (till 3; †): VÄSENHET, äv. VÄSENSHET, r. l. f. om ngn l. ngt som äger tillvaro l. existerar; särsk. i filosofiskt fackspr. Att det gifwes mellan materien och det absoluta en intelligent werld, uppfylld med wäsendheter (essentiæ) af samma beskaffenhet, som menniskosjälen. SvLitTidn. 1820, sp. 175. (Biskopen) lärde, att Christus före sitt menniskoblifwande icke warit till såsom en egen för sig bestående wäsenhet. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 145 (1834). Betraktad blott med afseende på hvad den är i och för sig sjelf, kan .. (gudomligheten) ej vara eller kallas en kraft. Den är då blott väsenhet – blott substans utan all accidentalitet. Boström Lag 65 (1845). Högst märklig är föröfrigt den betydelse Leonardo tillerkänner själen, denna andliga väsenshet, som utgör den centrala kraften i människolifvet. Sirén Da Vinci 361 (1911). Sköld Fichte 246 (1914).
Spoiler title
Spoiler content