SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PAFF paf4, adj., predikativt, ofta (förr alltid) oböjt.
Etymologi
[jfr d. paf, nor. paff, holl. paf; sannol. efter t. paff; uppkommet gm adjektivering av PAFF, interj., med tanke på effekten av ett skott l. en oförmodad knall o. d.]
(vard.)
1) förbi (se d. o. II 2 b); ”slut”; äv. i fråga om ekonomiskt sammanbrott. O, huru .. (studenterna) sjöngo! .. När Kornmodsglandsen kom, var det slut med Annie. Hon var absolut paff. Lindqvist Stud. 134 (1906); jfr 3. Jag trodde att han var ”paff!” när som helst. Men det kan ju hända att han kan hålla sig flytande ett par år ännu. Söderberg AllvLek. 175 (1912).
2) [jfr 1] (i Finl., numera mindre br.) (redlöst) berusad, full (se FULL, adj. 11). FoU 15: 63 (1902).
3) (så) förbluffad l. häpen l. överraskad (att man ingenting kan säga l. företa sig); mållös l. överväldigad l. handfallen (av överraskning). Lindqvist Stud. 203 (1906). Kirre blev alldeles paff av förvåning, när (osv.). Lieberath FriluftP 93 (1921). UNT 1943, nr 79, s. 8.
Avledn.: PAFFA, v.1 (i Finl., vard., numera mindre br.) till 2; i uttr. paffa till sig, supa sig full. FoU 15: 63 (1902).
Spoiler title
Spoiler content