SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PAMP pam4p, sbst.1, om person m.||(ig.), om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. pamp, ngt stort o. grovt, stor o. fet karl, soldat, motsv. d. dial. pamper, tjock o. fet person som rör sig långsamt; besläktat med sv. dial. pampen, svullen, pampa, gå tungt o. ovigt, ä. d. pampe, dricka, festa, d. dial. pampe, gå långsamt o. tungt, stampa m. m., nor. dial. pampa, proppa (med mat), göra stampande o. hackiga rörelser, isl. Pampi, ett öknamn, lt. pampen, stappla, sydt. dial. pfampf, tjock kvinna, pampfen, proppa med mat, ä. eng. pamp, eng. pamper, proppa m. m., ävensom ett möjl. i vissa eng. ortnamn ingående pamp, kulle l. dyl.]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) lunsig l. tjock l. storväxt mansperson; äv. med allmänt nedsättande innebörd; äv. om stort djur. Så skal då den Pampen få föra fem Fält i sitt vapen och intet jag? Dalin Vitt. II. 5: 94 (1738). Pamp .. (dvs.) stor karl. Schück (1854; fr. Östergötl.). Klint 972 (1906; om djur). Bergroth FinlSv. 357 (1917).
2) [jfr PAMP, sbst.4] (†) soldat, krigare. Schück (1854; fr. Östergötl.).
Ssg: PAMP-HÖGFÄRD. (†) till 2: krigarhögfärd. Dalin Arg. 2: 225 (1734, 1754).
Spoiler title
Spoiler content