PAMPIG pam3pig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. pampug, stor o. tjock; avledn. av PAMP, sbst.1 o. sbst.2]
(ngt vard.) ståtlig, imponerande (vanl. gm sin storlek o. sitt utseende l., om en fest o. d., gm arrangemang o. d.), imposant, storslagen, storvulen; stundom äv. (om person): som är en pamp (se PAMP, sbst.2); äv. (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter): stor (o. tjock), väldig. AB 1898, nr 263 B, s. 1. Hvad det låter pampigt att i spetsen för några soldater slamra in (i staden) i fullt galopp. Nyström NKina 1: 199 (i handl. fr. 1902). Borta på Riddarholmen står Birger Jarl dryg och pampig. VL 1906, nr 266, s. 5. (Namnet Alexander) låter ju ganska pampigt. LD 1906, nr 3, s. 3. Väldiga axlar och en pampig bröstkorg. Engström 2Bok 38 (1909). Alla sågo de pampiga och stormagade ut, ity att de ökat ut volymen af sina magar medelst kuddar. Fatab. 1913, s. 114. Stadionfinalen var .. pampig. SvD(A) 1934, nr 252, s. 3. Pampig högerkvinna i stadsfullmäktige. SvD(B) 1943, nr 186, s. 4.
