PANDUR pandɯ4r, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. pandur, eng. pandour, pandoor, fr. pandour; av serbo-kroatiskt pandur, vaktare m. m.; sannol. ytterst av (en it. motsvarighet till) mlat. banderius, person som följer ett baner, till BANER]
(förr) soldat tillhörande ett slags milis vid Donaumonarkins gräns mot Turkiet; i sht om soldat tillhörande ett urspr. av baron F. von der Trenck i Kroatien 1741 bland dylik milis värvat förband, som sedermera kom att ingå i den reguljära österrikisk-ungerska armén o. som gjorde sig känt för stor brutalitet. PT 1758, nr 36, s. 2. MarkallN 1: 3 (1820; bildl.). Österrikarne hade .. så kallade lätta trupper, kroater, pandurer m. fl. KrigVAT 1860, s. 15. Lange Thackeray Esm. 371 (1926). jfr: På en station synas två Pandurer, ungersk indelt landtpolis. Edholm C15T 254 (1869).
