PANTALEON pan1taleå4n, förr äv. PANTALON, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-leon 1779—1931. -lon 1758—1871)
Etymologi
[jfr t. o. eng. pantal(e)on, fr. pantaléon; efter namnet på instrumentets uppfinnare Pantaleon Hebenstreit (född 1669)]
(förr) mus. ett slags huvudsakligen under 1700-talet använt stränginstrument (med uppifrån slående hammare l. vertikal resonanslåda) som utgjorde en förbättring av hackbrädet o. var en föregångare till hammarklaveret; jfr KLAVECIN.PT 1758, nr 52, s. 4. (Hr Noëlli ämnar låta)höra sig på Pantaleon, et Instrument, som aldrig tilförene här varit hördt. SP 1779, s. 1062.3NF 15: 611(1931).
