PARAT para4t, adj. -are (gradf. dock bl. mera tillf.); n. =. Anm. I predikativ anv. förekom ordet förr stundom oböjt till pluralt huvudord, t. ex. OxBr. 10: 313 (1631), KKD 12: 244 (1704).
färdig, rustad, redo, till reds, beredd; företrädesvis i predikativ anv.
a) om person: färdig (till ngt l. att göra ngt visst l. att träda i värksamhet o. d.); ofta med tanke såväl på att ngn är villig till ngt som på att förberedelserna för ngt äro klara. OxBr. 10: 313 (1631). Öfwersten Lybeckers Ryttare .. ståendes här nedre (på stranden) helt parat, att .. (vid fiendens landstigning) genast gå emoot honom och drifwan tillbackar. HSH 31: 349 (1662). Uti Konung Carl XII:s och andra krig har arméen altid varit parat. AdP 1786, s. 53. (Nattredaktören) var parat att avhandla allt mellan himmel och jord. Siwertz JoDr. 177 (1928). särsk.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. vara parat med ngt, ha ngt till reds l. till hands. Snart wor' I parat / Med .. kostelig Mat. Runius (SVS) 2: 227 (c. 1712). Norström EKey 111 (1902).
β) (numera bl. tillf.) i attributiv anv., närmande sig bet.: beredvillig, tjänstvillig. Eder förobligerede och parate tienere. OxBr. 10: 370 (1636).
b) om sak: som (utan vidare förberedelser, omedelbart) är färdig att tagas i bruk. RARP 1: 67 (1628). I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, .. alla gästrum voro parata. Bendz Landsv. 29 (1916). Han (har) ständigt anteckningsblocket parat för sina observationer. SvD(A) 1930, nr 253, s. 9. särsk.
α) (numera bl. tillf.) i attributiv anv., om tjänst, närmande sig bet.: som beredvilligt l. gärna lämnas. Offererendes min parate och villige tienst i alle motto. OxBr. 10: 384 (1640).
β) (föga br.) som ligger i beredskap l. är till hands o. d. Penningarna böra räknas och äro kanske eij så straxt parath. KKD 12: 244 (1704).
