SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PARTIAL par1tsia4l, adj.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. partial; av senlat. partialis, till lat. pars (gen. partis; se PART). — Jfr PARTIELL]
1) (†) partisk. Widekindi KrijgH 787 (1671). Fiendernas partiale relationer. Spegel Dagb. 1 (1680). Sahlstedt (1769).
2) partiell; numera nästan bl. ss. förled i ssgr: del-. Vallerius Alm. 1716, s. 33. Då Grå Starren är Partial. VetAH 1814, s. 14. Fliesberg HbKöpm. 2: 218 (1900).
Ssgr (till 2): PARTIAL-ACCEPT. handel. godkännande av endast en del av en växels belopp, partiell accept. Smedman Kont. 7: 65 (1874). SvBanklex. (1942). —
-BEGREPP. (i vetenskapligt fackspr., mera tillf.) delbegrepp. Svedelius FrGr. 141 (1814). —
-BRÅK, n. [jfr t. partialbruch] mat. om de bråk (med nämnare av första l. andra graden) vari ett annat bråk (som utgör en algebraisk funktion av en variabel) kan uppdelas. 2NF (1914). Hedström o. Rendahl Alg. 177 (1915). —
-FEBER. (†) med. lokal förhöjning av temperaturen. VetAH 1755, s. 282. —
-FÖRMÖRKELSE. (†) astr. partiell förmörkelse. Melanderhjelm Astr. 2: 242 (1795). —
-FÖRSKRIVNING. ekon., jur. skuldförskrivning l. skuldebrev som lyder på andel i ett större lånebelopp, för vilket gemensam pant l. borgen lämna(t)s ss. säkerhet. ProtJust. 28/11 1879, s. 4. HandInd. 542 (1927). —
-OBLIGATION. [jfr t. partialobligation] (numera i sht om utländska förh.) ekon., jur. = -förskrivning. Åstrand (1855). SvUppslB 21: 157 (1934). —
-SVÄNGNING. fys. svängning som bl. berör en del av den svängande kroppen, delsvängning. Wegelius Musikl. 1: 48 (1888). Ekman Mek. 118 (1919). —
-SYSTEM. i sht astr. delsystem. Frey 1847, s. 273. Bergstrand Astr. 620 (1925). —
-TON ~tω2n. [jfr t. partialton, eng. partial tone] mus. varje särskild av de enkla toner (grundton o. övertoner) som ingå i en klang, delton; ofta liktydigt med: överton. Höijer (1864). SvTMusF 1920, s. 67. —
-TRYCK. [jfr t. partialdruck] fys. om det tryck som en av de i en gasblandning ingående gaserna skulle utöva, om den ensam uppfyllde hela det rum som gasblandningen fyller, deltryck. 2NF 9: 794 (1908). —
-VÅG; pl. -or. fys. varje särskild av de cirkulära (resp. sfäriska) småvågor som utgå från en fortskridande vågs främsta rand, elementarvåg. Klein Ljus. 87 (1925).
Avledn.: PARTIALISK, adj. (†) till 1: partisk. OxBr. 10: 216 (1617). Atterbom Minnest. 1: 192 (i handl. fr. c. 1685). —
PARTIALITET par1tsial1ite4t, r. l. f. [jfr t. partialität, eng. partiality, fr. partialité]
1) (†) till 1: partiskhet. HSH 21: 136 (1641). (Historieskrivaren) Cassius .. beskylles .. för partialitet emot Pompejus. Tessin Bref 2: 36 (1754). Rosenstein 3: 425 (1790). Ekbohrn (1904).
2) (numera bl. i vetenskapligt fackspr., tillf.) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara partiell. Biberg 3: 375 (c. 1823). Larsson Spinoza 75 (1931). särsk. (†) konkretare, om ngt partiellt. Tills vidare får man nöja sig med partialiteter. Jag är annars ingen vän af partiella förbättringar. Reuterdahl Mem. 217 (1859).
Spoiler title
Spoiler content