PARTIKULARITET (- - - - -ét Dalin) l. PARTIKULJARITET l. PARTIKULJÄRITET, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. skrivet -cu-, -qu-. -lar- 1619—1914. -liar- 1818. -lier- 1701)
Etymologi
[jfr eng. particularity; av fr. particularité, av senlat. particularitas (gen. -ātis), till lat. particularis (se PARTIKULÄR). Formerna -ljar- o. -ljär- bero på anslutning till PARTIKULJÄR]
(†)
1) enskildhet, detalj; detaljuppgift; i pl. äv.: de närmare omständigheterna; företrädesvis i pl. Gustaf II Adolf 484(1619). Rätt nu bekomma wij dhe gladelige Tijdender, at Freden emellan .. (Sverige o. Brandenburg) är sluten. .. Particulariteter skole medh nästa Post effterfölia. NAv. 24/1 1656, nr 1, s. 4. (Over Södermalm skall)giöras en Planta (dvs. en plankarta) i stort format .., observerandes alla Bärg och säncke-platzer, Högar och Dalar med alla desz particulariteter. Stiernman Com. 2: 881(1658). Gå in uti particulariteter. Björnståhl Resa 3: 81(1778). Några partikulariteter i testamentet, som äro absurda. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 71(1807). Geijer I. 6: 448(1846). 2NF(1914).
2) speciell egenskap l. beskaffenhet som är karakteristisk för en viss person l. ett visst föremål, särprägel; karakteristiskt särdrag, karakteristisk egendomlighet. Frey 1849, s. 40. Menniskans partikularitet, hennes karakteristiska egendomlighet. Ljunggren Est. 1: 97(1856).
3) ngt som utgör en specialutveckling l. specialform av ngt allmännare. Atterbom PhilH 54(1835).
