publicerad: 1952
PARTIKULÄR par1tikɯlä4r l. -kul-, l. -æ4r, l. 0104; l. PARTIKULAR (numera bl. ss. ssgsförled, i vissa ssgr alltid; uttalat par1tikɯla3r~ osv.), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -cul-. -air 1653—1845. -aire 1729. -ar 1593—1924 (: partikularbaptismen). -er 1678. -är 1806 osv.)
Etymologi
[jfr t. partikular, partikulär, eng. particular; av lat. particularis, till particula (se PARTIKEL). — Jfr PARTIKULAR, sbst., PARTIKULARISERA, PARTIKULARISM, PARTIKULARITET, PARTIKULJÄR]
(numera i sht i fackspr.) som angår l. har avseende på endast en del av en viss totalitet, endast en person l. ett föremål l. ett fall l. en viss mindre del av samtliga ifrågakommande personer osv.; motsatt: allmän, generell, universell. Phosph. 1811, s. 89. Skilnaden emellan allmän och partikulär lag grundar sig .. blott på en geografisk begränsning af det gebit, inom hvilket lagen har sin gällande kraft. Palmén JurHb. 16 (1859). Ekv. (62) kan .. endast vara en partikulär lösning till ekv. (63). Ekman Mek. 117 (1919). Partikulära skiljedomskonventioner mellan de särskilda staterna inbördes. Reuterskiöld Grundlag. 320 (1925). — särsk.
a) filos. om omdöme: vars predikat tillhör (resp. icke tillhör) några individer inom subjektsbegreppets omfång; motsatt: universell o. singulär. Tuderus Kiesewetter Log. 66 (1806). NoK 39: 154 (1925).
c) (†) om sak: som utgör ett individuellt föremål l. en individuell företeelse l. är av speciellt slag; som härrör från l. är knuten till l. på annat sätt har samband med en enskild l. privat person l. enskilda osv. personer; enskild, särskild, speciell; separat; privat; jfr PARTIKULJÄR I 1 b. Particular Skoghs Råår och Röör. CivInstr. 263 (1643). Engelandh (synes) och hafva något particulart intresse at trainera wärket till at der igenom hålla den Hollänska flottan här i Östersjön. HSH 9: 228 (1660). Particulaire bref till österrikiska Residenten berättade konungen i Franckerijke wara död. KKD 5: 306 (1712). Liusets materia .. måste .. vara et serskilt och particulairt ämne. Wallerius Tank. 13 (1776). Bolin Statsl. 1: 97 (1868).
Ssgr: A: PARTIKULAR-BAPTISM. kyrkohist. baptism vars anhängare strängt fasthålla vid Calvins predestinationslära; jfr partikularism 3. 2NF 26: 55 (1917). —
-BAPTIST. [jfr eng. particular baptists, pl.] kyrkohist. jfr -baptism. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 277 (1837). —
(c) -BREV. (†) privatbrev. Rudbeck Bref 49 (1668). —
(c) -INTRESSE. (†) special- l. separat- l. privatintresse. HSH 9: 229 (1660). Att statsintresset stod öfver alla partikularintressen. Quennerstedt StrSkr. 2: 208 (1896, 1919). —
-KONKURS. (förr) jur. konkurs som berörde endast en del av gäldenärens förmögenhet. Schrevelius CivPr. 436 (1853). —
-KYRKA. (-ar- 1835—1915. -är- 1845—1881) (numera föga br.) teol. kyrka som omfattar endast en del av kristenheten, kyrka som utgör en del av den ”allmänna” kyrkan. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 421 (1835). 2NF 23: 781 (1915). —
-LAG, se B. —
(b) -PERSON. (-ar- 1625—1661. -är- 1653) (†) enskild person, privatperson. Stiernman Com. 1: 912 (1625). Ekeblad Bref 2: 247 (1661). —
-RÄKNING. (†) räkning omfattande ett visst konto, specialräkning? HH 29: 167 (1628; i två ord). Rudbeck Bref 1: 54 (1670; i två ord). —
(c) -SAK. (†) privat sak; privatangelägenhet. OxBr. 10: 225 (1617). Karlson ÖrebroSkolH 3: XCII (cit. fr. 1644). —
-SKOLA, r. l. f. (förr) om vissa lägre skolor (elementarskolor, trivialskolor). Annerstedt UUH Bih. 1: 23 (i handl. fr. 1593; i två ord). Thyselius HdlLärov. 1: 9 (1620). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 89 (1898). —
B: PARTIKULÄR-DISPASCH. jur., handel. dispasch vid enskilt haveri; motsatt: generaldispasch. 2NF (1914). —
-KYRKA, se A. —
-LAG, r. l. m. (partikular-) (i sht om ä., utländska förh.) jur. lag som icke är allmängiltig; lag gällande för endast en del av riket l. för viss tid. LittT 1795, s. 337. NF 9: 520 (1885). —
-PERSON, se A. —
-RÄTT, r. l. m. [jfr t. partikularrecht] (i sht om ä., utländska förh.) jur. jfr -lag. Herlitz Stadsförv. 1830 96 (1924).
Spoiler title
Spoiler content