PARTISAN par1tisa4n, sbst.2, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-an 1729 osv. -ane, f. 1768)
Etymologi
[jfr t. o. eng. partisan; av fr. partisan, av it. partigiano, till parte, del (se PART)]
1) (†) anhängare av ett parti l. en meningsriktning; äv. (särsk. i uttr. ngns partisan l. partisan av l. för ngn l. ngt) om person som tar parti för ngn l. ngt l. är ngns anhängare l. meningsfrände l. ngns handgångne man l. förespråkare för ngt o. d. Biurman Brefst. 159(1729). St. Vezierens Partisaner. Nordberg C12 2: 206(1740). Att han .. inför Konungen chavotterat för det, att (präste-)ståndet var partisan af Grevesmöhl. HH XXV. 2: 99(1810). (C. G. Tessin) var nu (år 1738) .. en ifrig partisan för Frankrike. Geijer II. 5: 67(1838). En fråga, som redan 1867 haft starka partisaner .. nämligen tullfrågan. Wieselgren Bild. 91(1889). Ekbohrn(1904).
2) person tillhörande ett (mer l. mindre fast organiserat) irreguljärt truppförband l. en frikår o. d. som med olika medel (gerillakrig, sabotage o. d.) bekämpar en fiende (i sht ockupationsmakten inom ett ockuperat område); förr äv. allmännare, = PARTIGÄNGARE 1. SPF 1812, s. 415. Partisanerna i Ukraina. AftonT 1942, nr 275, s. 1.— Anm. Denna anv. av ordet, som under en längre tidsperiod varit så gott som obruklig i svenskan, har på nytt kommit i bruk i samband med andra världskriget (1939—1945).
