SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PARTITION par1tiʃω4n, äv. -itʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. partition; av lat. partitio (gen. -ōnis), till partire, partiri (se PARTERA)]
1) (i lärt fackspr.; utom i c numera bl. tillf.) delning, uppdelning o. d. Rydén Pontoppidan 241 (1766). Andersson (1857). Ekbohrn (1904). — särsk.
a) filos. uppdelning av ett begrepps innehåll i dess olika bestämningar; angivande av ngts delar. Lindblom Log. 264 (1836). Larsson Log. 63 (1914).
b) mat. uppdelning av ett tal i ett antal hela addender (vilkas summa är lika med talet). Ekbohrn (1904). 2NF 28: 375 (1918).
c) (fullt br.) teol. uppdelning (av en predikan) i olika (systematiska) avdelningar, indelning. Frey 1848, s. 538. SvKyrkH 2: 728 (1941).
d) (†) uppdelning l. fördelning av kostnader o. d. RARP 9: 205 (1664).
2) (†) partitur. Envallsson (1802). Pfeiffer 256 (1837).
Spoiler title
Spoiler content