SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PASSAGÄR pas1aʃä4r l. 4r, adj. (vanl. med fr. stavning)
Etymologi
[jfr t. passager; av fr. passager (f. passagère), till passage (se PASSAGE)]
(numera knappast br.) (snabbt) övergående, flyktig, tillfällig. Jag beklagar min Brors opasslighet under hopp at den är mera passagere än min. Leopold (SVS) II. 1: 175 (1783). Pasagera .. lån. LBÄ 44—50: 176 (1801). Ett passagert tycke. Knorring Illus. 219 (1836). — särsk. [jfr t. passagere befestung] mil. om befästningsvärk: som bygges upp för tillfället, icke permanent, provisorisk, fält-. Mankell Fältsl. 162 (1857). DN(A) 1920, nr 227, s. 5.
Ssg (till slutet): PASSAGÄR-BEFÄSTNING. (numera knappast br.) mil. icke permanent befästning, fältbefästning. NF (1888). Ekbohrn (1904).
Spoiler title
Spoiler content