PATAGONIER pat1agω4nier, äv. 10302, m.; best. -n; pl. =; förr äv. PATAGON, m.; pl. -er.
Ordformer
(-gon 1762 (: Patagonerne, pl. best.), 1787—1854. -gonier 1795 osv.)
Etymologi
[jfr t. patagonier, patagone, eng. patagonian, ä. eng. patagon, fr. patagon; av span. patagon, sannol. från sydamerikanskt indianspråk (jfr Enciclopedia 42: 690 (1920))]
manlig individ tillhörande (den av storväxthet kännetecknade) infödingsbefolkningen i Patagonien i Sydamerika; i pl. äv. utan avseende på kön; i sht förr äv. bildl., om storväxt person. Anson Resa Bih. 146(1762). En lång herre, en verklig patagon. Kullberg Mem. 3: 33(1836). NoK 1: 139(1921). —
