PATENT patän4t, adj.; n. =.
(vard.) förträfflig, utmärkt; välgjord, stark; fin; behändig l. trevlig o. d.; äv.: som man (själv uppfunnit o.) är ensam om (att kunna l. använda o. d.), ”patenterad”; äv.: som är ngt i (överdrivet) hög grad. WoJ (1891). De väldiga sädeslårarne i föräldrarnas visthus voro så patenta, att ännu den dag som är en af dem .. tjenstgör. Lagus Pojk. 100 (1904). Patenta försvarsifrare. Söderblom Herdabref 16 (1914). Se på ejdergumman! utropade bästeman skrattande, hon var patent, hon. Munsterhjelm 3PojkSpetsb. 117 (1931). Mjölken serverade farbror Herman på sitt eget patenta sätt. Lundberg-Nyblom Fyrisån 100 (1931).
