SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PATINA pati3na2 l. 040, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. patina (ArbogaTb. 1: 85 (1458), GU C 20 1: 68); jfr finlandssv. dial. patin, träsula med järnbroddar, använd för att gå med på hal is, ävensom ä. d. patine; av mlt. pat(t)ine; jfr mnl. patijn, t. patin, patine; av fr. o. ffr. patin; jfr mlat. patinus; avledn. av det ord som föreligger i fr. patte, tass, fot, av omtvistat urspr. — Jfr PATEN, sbst.2, PATRULLERA]
(om äldre, i sht medeltida förh.) ett slags yttersko använd till skydd mot smuts o. väta o. vanl. bestående av en tunnare träbotten med två styltliknande klackar l. tvärgående åsar under sulan resp. hälen l. av en tjock träbotten (l. en med kork fylld läderbotten), ofta saknande överläder o. fäst med ett par remmar över foten; ”trägalosch”. Hildebrand Medelt. 1: 583 (1884). Svensson SkånFolkdr. 240 (1935). Patina av läder. Fornv. 1937, s. 50.
Ssgr: A (†): PATINE-MAKARE, se B.
B: PATINO-MAKARE. (patine- 1539. patino- 1881 osv.) [fsv. patinamakare; jfr mlt. pat(t)ine(n)maker] (om äldre, i sht medeltida förh.) hantvärkare som förfärdigade patinor. Erick patinemakere. GripshR 1539, s. 27. Fornv. 1937, s. 52.
Spoiler title
Spoiler content