PATRONUS patrω3nus2 l. 040, m.||(ig.); i best. anv. utan slutart. Anm. Ordet användes förr med genomgående latinsk böjning, t. ex. Kyrkol. 19: 13(1686: Patroni, gen. sg.), PH 8: 407(1766: Patrono, dat. sg.). Av de lat. böjningsformerna brukas numera bl. gen.-formen patroni (vid sidan av formen patronus') o. pl.-formen patroni (vid sidan av den i bet. 4 använda formen patroner (se PATRON, sbst.1 4)). SvD 28/11 1920, Söndagsbil. s. 5. (: patroni, gen. sg.).Östergren(1934).
1) om fornromerska förh.: person (av förnäm l. högt uppsatt familj) i förhållande till sin(a) klient(er), vilken (vilka) han hade att beskydda o. understödja samt försvara inför rätta o. d., skyddsherre; jfr PATRON, sbst.1 1. Patronus och klient fingo icke föra talan mot hvarandra. NF 8: 839(1884). SvUppslB(1934).
2) (numera föga br.) beskyddare; gynnare; jfr PATRON, sbst.1 2. (Jag) Beder ganska ödmiukelighen, E. H. ville .. vara min patronus och gunstighe förfordrare. OxBr. 12: 123(1614). Lundegård Prom. 1: 13(1893).
4) (i sht om ä. förh.) innehavare av patronatsrätt. RARP 4: 351(1650). Patronus äger, som sagt är, at utsee och kalla någon til Prästelägenheten. Kyrkol. 19: 13(1686). Balkåkra bildar .. ett patronelt pastorat af första klassen ... Patronus är egaren af Marsvinsholm. Höjer Sv. 2: 739(1878). (Pastorns) kvinnliga patronus. Austen Stolthet 1: 210(1920). Rättigheten att utnämna professor Skytteanus tillkommer patronus (f. n. landshövdingen greve A. Mörner). SvUppslB 25: 146(1935).
